Givetvis består inte Ryssland av bara elände och svårigheter. Som jag skrev så tycker jag det själv är rätt spännande vad som kan hända. För två helger sedan, var jag och några kompisar i Nizjny Novgorod. På vägen dit hamnade en kompis i en annan vagn än oss andra, han fick dela kupé med tre ryssar. Två studenter och en affärsman, alla fyra gick till restaurangvagnen och festade ända tills de blev utslängda vid fyra då restaurangen stängde. Affärsmannen avslöjade (mellan det att han skröt om hur rik han var) för min kompis att han gillade både killar och tjejer och undrade om kompisen var intresserad. Jag skulle klassificera det som högst ovanligt tre för varandra helt okända människor träffas på ett tåg och direkt beslutar sig för att gå och festa varpå den ena utan hämningar avslöjar sina böjningar. Poängen är att ryssarna allt som oftast är mycket trevliga och öppna när man umgås med dem privat. På vägen hem från Kazan, blev jag utan vidare bjuden på frukost av de ryssar jag delade kupé med. När man är ute och festar är det också väldigt lätt att lära känna nya människor. Det är det förvisso i Sverige också när man har fått ett par öl i sig, men jag har aldrig sett något gruff eller trängsel på klubbarna i Ryssland.
Om jag är ute och går på stan, måste jag vara beredd på att bli tillsagd att jag gör något fel. Detta är förvisso vanligare utanför Moskva. För några veckor sedan var jag och några kompisar i Sergej Posad. Efter att gått runt hela klostret några varv, satte vi oss på en trappa. (Man åker till Sergej Posad endast för att se klostret.) Vi blev efter några minuter tillsagda av någon okänd människa att vi inte borde sitta där då vi kunde bli förkylda, få urinvägsinfektion och gud vet vad.
Lönen i Ryssland
Jag måste emellertid tyvärr konstatera att jag mest märker av de negativa sakerna, det är alltid lättare att hitta saker att kritisera än att berömma. Dessutom umgås jag inte med så många ryssar.
Jag måste än en gång betona att de ryssar man möter i servicesektorn oftast är mindre trevliga. En kompis till mig skulle köpa en bakad potatis ute på stan, normalt är att man kan få lite betänketid, särskild när det inte är någon kö bakom en. Nej då blir de irriterad på en. Vilket det då gäller att skälla tillbaka. Fast jag kan förstå dem, Moskva är en av världens dyraste städer att leva i, om man tar hänsyn till vad medellönen är. Jag söker för tillfället inte något jobb, men jag vet att för de okvalificerade jobben är det inte ovanligt att tjäna så lite som 15-20 $ per dag. Det blir ungefär mellan 600-800 rubel. När de affischerar i tunnelbanan ligger lönen på mellan 8 000-24 000 rubel. Det högst betalda arbetet var givetvis tågförare, vilket endast män fick söka. Jag har för mig att ingångslönen på McDonalds också ligger på 8000 rubel. Att begära att människor ska vara trevliga mot mig när de samtidigt får skrattretande lite betalt (och det är knappast några korta åtta timmarspass) är att begära för mycket.
Kazan
Kazan var en väldigt vacker stad (nästa år är den 1000 år), men den borde ha varit ännu vackrare. Staden är full av gamla hus från början av 1900-talet som var öde och förfallna. Jag kunde inte räkna alla hus, men det var många och det var på de centrala gatorna. Från hotellet vid tågstationen in till centrum, skulle jag gissa på att vi hann passera ungefär 20 ödehus. Detta var en promenad på ungefär 15 minuter. Husen från början av 1900-talet var helt klart överrepresenterade. Jag kan förstå att det var just dessa hus som var övergivna, de var väl småborgerliga. Vad inte kan förstå är varför man överger väl fungerande hus. Jag tycks komma ihåg att när jag var i Tallinn fick jag berättat att de ryssar som flyttade in under Sovjettiden föredrog att bosätta sig utanför staden, medan esterna fick nöja sig med "slummen" i centrum. Att det skulle vara något liknande i Kazan är den enda förklaring jag har kommit på. Följden av detta var att centrum var relativt öde. Staden kändes mer som Lund än som Stockholm (Kazan har ungefär en miljon invånare) Jag gissar att människorna hade trängts ihop på de stora betongkomplexen, i förorterna. Det fanns nämligen väldigt många sådana förorter, jag var inte ute i någon men såg många på avstånd.
I Kazan fick jag nya exempel på hur trevliga ryssarna kan vara, vi var på restaurang och blev väldigt vänligt bemötta. Förvisso hade det nog inte varit så många västerlänningar på den restaurangen tidigare. Under kvällen fick jag bland annat en lektion i uzbekisk dans. Jag kan emellertid inte påstå att jag nu till fullo behärskar denna ädla konstform. Det jag annars kan konstatera är att Kazan verkar vara en rik stad, de reparerade faktiskt många av husen. Jag var förvisso inte ute i förorterna och såg hur det såg ut där, men Tatarstan har ju en hel del olja och jag tror inte de behöver lämna ifrån sig lika mycket i skatt eftersom det är relativt självständigt. Atmosfären var också lite lugnare än i Moskva. I Moskva är det alltid ont om plats och alla har bråttom någonstans. Annars var staden som vilken annan rysk stad som helst. Detta om man bortser från att det fanns en del moskéer, Kreml var lite smäckare och såg inte lika klumpig ut som en vanlig Kreml. Gatunamnen var desamma som i alla andra städer, med smärre variationer. Det fanns gatunamn uppkallade efter Kirov, Dzerzjinskij, Kalinin, Marx och Tjernysjevskij med flera. De gamla kommunisterna fortsätter att finnas i städerna. Det mest konstiga var förra året då jag såg Karl Radeks gata i Suzdal. Det måste innebära att gatan har hetat så från 1930-talet. En annan favorit är Litvinovs gata i Nizjnij Novgorod. Inte ens alla städer har bytt namn än, Nizjnij Novgorod heter halvt om halvt fortfarande Gorkij, det står åtminstone så på tågbiljetten. Det verkar vara ännu värre i en annan stad, jag vet inte vilket som är det vanligaste namnet: Kirov eller Vjatka.
Sen finns exemplen med städer som bytt namn men vars oblaster fortfarande heter det gamla namnet. St Petersburg och Jekaterinburg för att nämna de två mest kända. Slutligen städer som inte kan byta namn, vad skulle Komsomolsk-na-Amur heta istället? Detta är troligtvis en annan anledning till varför jag tycker Ryssland är intressant, historien finns närvarande i hela samhället. Som intresserad av Sovjetunionen så är det ett litet substitut för att jag inte fick uppleva Sovjetunionen på nära håll. Jag hade absolut inte velat bo i Sovjettunionen och jag önskar inte tillbaka förtrycket. Men även om jag läser alla böcker jag kan få tag i och pratar med ögonvittnen, är jag säker på att jag ändå inte förstår hur Sovjetunionen fungerade.
Jag har sagt att allt kan hända i Ryssland. Det kanske är lika bra att jag ger exempel på vad jag menar. Jag hade inte blivit förvånad, om jag en dag hade hamnat på ett tåg i tunnelbanan ensam med Putin och hans livvakter. Kanske förvånad, men jag hade inte förgäves nypt mig i armen för att vakna. Något i den pariteten har inte hänt mig, däremot är det just de små oväntade sakerna som gör att jag tror att allt kan hända. I Sverige har jag aldrig blivit bjuden på frukost på tåget. Jag vet att det hjälper att jag är utlänning, men vi pratade knappt med varandra. Att en gumma kan engagera fem andra människor på bussen hur jag ska gå för att komma till museet i Gorki Leniniskij (där Lenin dog) tycker jag också är extraordinärt. Att tre för varandra helt okända människor på fem minuter kan lära känna varandra och spela ett parti kort, efter 10 minuter skämtar de med varandra som om de känt varandra i tio år och efter 15 minuter presenterar de sig för varandra. Återigen blev jag vittne till detta på en tågresa. Detta kanske händer i Sverige också, men i så fall ser jag det inte för att jag är van vid det och att jag är rysslandsromantiker. Det finns gott om sådana här exempel.
Jag vill påstå att Ryssland är ett land av kontraster. I Sverige så är jag van vid att bli bemött med tillgjord trevlighet. I Ryssland däremot så blir jag aldrig bemött med något tillgjort trevlighet, detta såvida jag inte går in i någon av affärerna av västerländsk modell. I de flesta serviceinrättningarna är jag inställd på ett högst neutralt bemötande. När jag däremot frågar någon privatperson kan allt hända. Givetvis kan de inte ha tid, eller bara säga att de inte har tid, eller om de inte vet kan de engagera omgivningen för att ta reda på svaret, eller engagerar sig omgivningen själv när de inser att någon behöver hjälp eller kan de insistera på att följa en till platsen man vill till. Alla av dessa saker har hänt mig. Livet i Ryssland är mer komplicerat än det borde vara men det känns som människorna är mer naturliga. De drar sig inte för att visa känslor, även om det är negativa känslor. Kanske just för att livet i Ryssland så länge har varit onödigt komplicerat, har detta lett till att människorna inte bryr sig om småsaker som inte egentligen inte spelar någon roll.
Klassamhället i Sovjetunionen
Det är intressant att se hur klassamhället från Sovjetunionen fortfarande finns kvar. Om vi tar exempel från universitet. Den kemiska och fysiska fakulteten var under Sovjettiden de mest prioriterade. Dessa två fakulteter har fortfarande de finaste byggnaderna (byggda i samma stil som huvudbyggnaden), och jag har för mig att rektorn för hela universitet fortfarande ska komma från någon av dessa två fakulteter. Det är förvisso inte så lätt att ändra på byggnader över en natt, vad som däremot är mycket tydligare är maten. På universitetet finns det många matsalar, de som är bäst är de gamla lärarmatsalarna på andra våningen (samt en nyligen upptäckt matsal vars fakultetstillhörighet jag inte vet, jag gissar på fysiska, då den ligger rätt nära matsalen). Nu för tiden får även studenter äta i lärarmatsalarna, men för 30 år sedan så kan jag inte tänka mig det. Maten och servicen är bättre. Vidare får lärare tränga sig i de kaféer som finns i bygganden jag pluggar i. Detta beteende finns också när man ska köpa tågbiljetter, kassan för partifunktionärer är förvisso borta (om de nu ens behövde stå i kö), men krigskassan finns kvar. Där kan soldater, veteraner och änkor ställa sig. Jag vill inte beröva änkorna denna lilla fördel, men det är helt klart ett påfund från det sovjetiska klassamhället.
Gå på museum i Ryssland
Ett annat arv från Sovjettiden som jag kommer i kontakt med är bemanningen på museum. Precis som i tunnelbanan är det alldeles för många som arbetar. Idealet är att det ska sitta en liten gumma i varje rum och stirra på mig. Vad ska hon överhuvudtaget kunna göra? Hon kan säga till mig när jag kommer för nära något, men sen då?
För att ta det hela från början. Man börjar med att betala inträde Jag som rysk student betalar åtminstone löjligt låga priser. Vasilvskij katedralen vid Röda Torget kostar för mig 10 rubel och 100 rubel för vanliga utlänningar. När man väl kommer in i museet ska man oftast hänga av sig i garderoben som är gratis. Sen är det som sagt en gumma i varje rum. Om museet är så litet att de inte har fått tilldelat sig en gumma i varje rum, så kan man vara säker på att man blir skuggade av en gumma. Det var riktigt löjligt när jag var ute i Gorkij Leninskij. Jag gissar på att jag och det kanadensiska paret som jag träffade där var det enda gästerna på hela dagen, vad jag såg så fanns det sju eller åtta gummor museet. Varav en var vår guide (hon var i och för sig mycket trevlig), det var förbjudet att gå i museet utan guide. Till detta kom två vakter med maskingevär som vaktade Lenins bil och släde. Jag tror att Lenin fortfarande är den andre mest bevakade personen i Ryssland (jag har i och för sig inte försökt muta vakterna) för att komma in i mausoleet så måste man först gå genom två säkerhetskontroller. Man får inte ha kamera eller någon större väska med sig. Inne i mausoleet finns sju vakter och om man lägger till vakterna vid kontrollerna och längs muren så borde det bli uppemot en femton stycken. Detta för att vakta en vaxdocka! Reglerna för att gå i mausoleet och längs muren är: ha inte händerna i fickorna, stanna inte, prata inte för mycket det enda man får göra utan att bli tillsagd är att gå genom i tyst begrundan. Det finns emellertid museum där det rent av blir glada av att se en och inte betraktar en med misstänksamhet, som om man skulle sno hela museet om de tittade bort en minut. Metromuseet i Moskva är ett, ett annat är Sacharovmuseet i Nizjnij Novgorod.
Det obekväma Ryssland
Ryssland är som fördomen jag har om Texas. Allt ska vara stort, om det sen är praktiskt är en annan sak. St Petersburg har tre miljoner människor, men fortfarande inte något rent vatten. Jag vet inte hur farligt det är för de som bor i staden, men turister avråds från att ens borsta tänderna i vattnet. Detta i ett land som lyckades placera både den första hunden, mannen och kvinnan i rymden. Detta är det mest extrema exemplet jag kan komma på men det finns gott om andra. Moskva är egentligen inte byggt för att människor ska bo där. Staden är endast byggd för att vara stor och pampig. Det finns flera exempel på detta. Det mest logiska vore att lägga en metrostation vid universitet, detta med tanke på hur många som varje dag åker dit. Det finns förvisso en metrostation som heter universitetet men den ligger en 10-15 minuters gångväg härifrån. Det finns inget som helst nattliv runt universitetet, jag måste ta mig in till centrum om jag vill röra på benen. Vill jag gå på bio måste jag åka två metrostationer. Om jag överhuvudtaget vill göra något mer än plugga, sova och äta måste jag vara beredd på en 15 minuters promenad och sen eventuellt en tur med metron. Jag tycker förvisso inte det är så jobbigt, men det är dumt. Moskva och universitetet och är inte byggda för att vara bekväma eller praktiska, de ska endast slå en med häpnad. En kompis till mig pluggar på ett annat universitet (högskola?) i Moskva. När han ska tvätta måste han åka till MGU för att göra det. Det kanske finns någon tvättinrättning närmare honom, men han har inte hittat den. Detta fenomen återfinns också hur byggnaderna är byggda. Universitetets huvudingång används knappt då den bara är byggd för att vara pampig, utanför den ligger det bara en park och en stor paradgata. När man ska passera in i huvudbyggnaden på universitetet hade det underlättat om de hade öppnat några fler dörrar. Det finns gott om dörrar, men det finns bara en som är öppen, detta leder till att trafiken blir enkelriktad. Förvisso en bagatell, men om det finns jättemånga dörrar varför använder man inte dem? Ett annat liknande exempel är i huset jag har mina lektioner i. Förutom att det är stort och fult så finns det ett begränsat antal hissar, fyra tror jag. Det finns minst dubbelt så många hissar, fast de är avstängda. På grund av att hissarna är så få, att alla börjar sina lektioner samtidigt och att hissarna är fruktansvärt långsamma så tvingas man ta trapporna och det är samma sak där. Trapporna är få, trånga och fulla med människor som står och röker. Om det skulle börja brinna så tvivlar jag på att ens hälften skulle komma ut ur huset. Det påminner mig om första terminen jag var här. Samtidigt var det en brand i ett studenthem i staden. Damen på min våning tyckte givetvis detta var hemskt och var rädd för att samma skulle hända på universitetet. Därför gick hon runt och satte upp nya evakueringslappar i alla rum (lapparna såg precis likadana ut som de gamla). Hon ville också förklara för mig hur man skulle evakuera byggnaden. Först skulle man inte ta hissarna, istället skulle man använda sig någon av de två nödutgångarna. Jag frågade om den ena nödutgången var olåst, jag hade nämligen aldrig sett den dörren öppen, svaret jag får är: Nej, men jag har nyckeln. Om det började brinna var väl tanken att jag snällt skulle gå och fråga om hon kunde låsa upp så jag inte blev innebränd, därefter skulle hon leta upp den rätta nyckeln bland sina hundratals nycklar.
Att köa i Ryssland
En detalj jag gillar med Ryssland är sättet de köar på. Förra året, när jag skulle boka min flygbiljett hem, gick jag till Aeroflots kontor. Jag var van vid att ta en liten kölapp och snällt sätta mig ner och vänta. Jag letade febrilt efter kölappar, ända tills jag kom på att när man kommer in i något väntrum ska man fråga vem som är sist. Därefter ska man helst säga till den personen att man är efter honom/henne. Då ska det rent teoretiskt vara möjligt att gå ifrån från kontoret för att komma tillbaka senare och ändå ha behålla sin plats. Det händer ofta mig att jag står sist i någon kö och det kommer fram personer som säger att de är efter mig. Därefter går de därifrån, efter några minuter när de har uträttat vad de skulle göra kommer de tillbaka, min uppgift blir då att vara vittne på att personen verkligen har rätt att stå där ifall någon skulle få för sig att ifrågasätta detta. Det händer förvisso aldrig att någon tvivlar på att personen verkligen bör stå där, fenomenet är så utbrett. Jag antar att ryssarna inte tränger sig mer än på andra ställen på jorden, detta gäller inte på nattklubbar för kommer alla in, som högst kan man behöva stå i kö några minuter. Det finns dock ett fenomen som är mycket vanligt, det är att bara tränga sig lite grann. Är det en lång kö och man bara ska ha något litet så är det bara att gå längst fram i kön och säga vad man vill ha, detta är helt accepterat.
Annat jag gillar med Ryssland
Andra saker som jag gillar med Ryssland men som jag inte kan ta upp är: Nattlivet är betydligt bättre, prisläget är mer behagligt för mig och jag tycker maten är god även om den ibland har lite för mycket dill i sig. Böcker är löjligt billiga, detta gäller dock bara ryska böcker. Jag kan inte heller undanhålla det faktum att jag tycker det är skönt att inte behöva passa tiderna på systembolaget, fast om det ska klassas som en bra sak kan väl diskuteras.
Det var dock väldigt ansträngande. På vägen hem gick jag in i telefonkiosk, detta då jag var upptagen med att studera gatunamnen och de förfallna husen. Hemma somnade jag på sangen mitt i en mening med en liten handduk som täcke. Det var också så jag vaknade dagen efter. På söndagen gjorde vi sådant som vi inte hann med första dagen. Vi tittade på huset där Lenin hade varit mer än en gång och spelat schack (det stod så på plaketten), tittade på ett minimausoleum, åt på Kazans enda moderna pizzeria. 
Inledning 
.jpg)
