BRAND!

För några veckor sedan brann det på universitetet, jag mår bra och klarade mig helskinnad och sov genom hela händelsen. Det brann i två rum som ligger ungefär 75-100 meter ifrån mitt rum. Jag väcktes tidigt, cirka 7.00, på morgonen av en helikopter som landade ute på en gräsmatta, då fick jag också veta om branden av min händelse som hade blivit väckt redan 3.00 av en kompis som ringt och berättat om branden. Något brandlarm existerar överhuvudtaget inte. Det enda jag egentligen vet om branden är att två stycken dog, hur de dog eller varför branden startade vet jag inte och lär inte få reda på det. Kanske är det bara jag som är cynisk och inbillar mig saker, men det är typisk rysk stil inte meddela vad man vet.

Efter branden satte studentföreningen på MGU ihop något slags brev till biträdande rektor som har ansvar för korridorerna och till åklagarmyndigheten. Jag orkade inte läsa hela breven för att de var så fruktansvärt långa och formella. Det intressanta uppfattade jag dock, man kom med en rad krav och förslag till åtgärder:

• Det ska finnas brandvarnare
• Vi ska få veta vad som hände
• Vi ska få veta vad universitetet tänker göra för att förbättra säkerheten.
• Nödutgångarna ska inte vara låsta.
• Med mera.

Framförallt att nödutgångarna ska vara olåsta känns rätt självklart men ack inte, som synes på den bild så är dörren låst men nyckeln finns i rum 940. Det påminner mig om en annan episod, 2003 brann det på Lumumbauniversitetet. Någon dag efter kom babusjkan på våningen och ville sätta upp nya evakueringsplaner i varje rum. Rättare sagt, sådana som inte hade varit använda de var nämligen tryckta samma år (för länge sedan) och såg likadana ut. Efter detta ville hon berätta för mig om hur man på ett riktigt sätt skulle evakuera byggnaden, jag ville vara artig så jag lyssnade.
"Du ska aldrig åka hiss när det brinner."
"Okej" I själva verket tänkte jag: Tror du jag är lika dum som jag ser ut?
"Det finns två nödutgångar."
"Jaha" Berätta något jag inte redan vet.
"Den ena är där borta............"
"Ja." Otaliga sena kvällar eller tidiga morgnar har jag segat/krälat mig upp för den trappan, jag aldrig varit så borta att jag inte upptäckt att det är en nödutgång, jo kanske en gång.
"den andra är där borta."
"Är den öppen då?"
"Nej, men jag har nyckeln."

I teorin skulle det alltså funka så att jag upptäcker att det brinner, och klär på mig och går bort till nödutgången, upptäcker att den är låst och läser nogrannt på pappret i vilket rum nyckeln är och går och knackar på hos babusjkan och ber om nyckeln. Hon vaknar snabbt och hittar lätt som en plätt rätt nyckel i hennes enorma nyckelknippa. Sedan går vi lugnt och stilla bort till dörren och låser upp dörren samtidigt som vi pratar om den focerade ståltillverkningen i den senaste femårsplanen. I praktiken sparkar jag upp dörren, det är trots allt bara en glaskiva, och blir sedan stämd för att ha förstört universitetets inventarier.

Ett annat krav från studenterna var att brandvarnare ska sättas upp och att vi ska få reda på vad som har hänt.

Den enda effekten jag har sett är att babusjkan åter igen kom och kollade om alla rum hade evakueringsplaner. Troligtvis önskar man på universitetet att alla glömmer bort vad som hänt och fortsätter leva i en bubbla där allt går som man planerar.