En lugn och stillsam bilfärd

Ingen uppdatering på länge, det beror dock inte på att inget har hänt utan att jag inte varit i Moskva och haft tid att uppdatera. Jag har varit i Idre och åkt skidor med Friluftsfrämjandet, jag var skidlärare för den vuxna nybörjargruppen. Det var som vanligt kul, detta året hade vi fått nya jackor och vi blev därför helt extasiska och den traditionella filmen blev lite utflippad och vi började också på en kalender. Hela resan kan snarare kallas för en svensk familj i Idre, svensk familj på ryska betyder trekant. Uttalas Sjvedskaja semja, skrivs Шведская семья.

Det var emellertid inte detta som jag skulle skriva om, detta för att jag inte var i Ryssland och åkte skidor. Det är emellertid en sak som har hänt och det är när jag för andra gången åkte till Penza. För att komma dit i tid skulle vi åka bil. Natalja har en bekant som med jämna mellanrum, detta då han har två flickvänner i staden.

Enligt mina högst rudimentära beräkningar så har räknat ut att det är cirka 600 kilometer till Penza från Moskva, enligt Natalja skulle detta gå på ett kick då vi skulle flyga fram i medelfart över 100 kilometer i timmen. Vi skulle komma dit lagom mitt i natten och genast åka iväg till en väntande födelsedagsfest. Jag behövde inte bekymra mig för den höga farten, denna person (jag har glömt vad han heter men det var säkert Andrej) var den enda som kunde köra fort och där hon ändå kände sig trygg. Det var ju lugnande.

Vi åkte tåg ut till en förort till Moskva där vi skulle möta upp Andrej. Istället för sin supersnabba västerländska bil kom han i en liten oberäknelig Lada, inget jag skulle välja om jag skulle ge mig ut på en 600 kilometer lång resa i den smällkalla ryska vintern, men jag ifrågasätter inget. Vi började åka och det gick definitivt inte i 100 kilometer i timmen. Efter ett tag var vi tvungna och stanna för att motorn i bilen skulle få gå på lite tomgång och återhämta sig, detta upprepade sig med jämna mellanrum. Vi körde i en 1½ timme ungefär sen fick bilen återhämta sig i en kvart. Varje gång trodde jag att bilen satt sin sista potatis och gjorde mig mentalt redo för att knalla till närmsta by/hus/samhälle/kolchos. Det behövdes dock inte även om en gång var mycket nära, Andrej fick gå ut och veva igång motorn med en vev. Fast det hade varit intressant at få göra ett besök i samhället Borsj, vad tänker man när man namnger en by till en soppa? Inte har vi en by i Sverige som heter Ärtsoppa (hoppas jag). Jag antar att grannbyn till Borstj är Ukrop (dill). En gång när motorn återhämtade sig försökte en okänd person hoppa in i bilen, det fick han/hon inte så vi körde iväg igen. Jag kom välbehållen till Penza, vilket gör att den gången när jag var fem år och tillsammans med mamma fick överge familjens gamle Renault (även kallad Stålmusen) med en fruktansvärt ful teckning på ett flygplan till den enda bilincident som jag råkat ut för, om man inte räknar med den gången Garmer körde ner i ett dike utanför Haga vid Uppsalatrakten och vi blev uppdragna av en traktor.

Trots detta gick det fortare med bil, vi kom fram en hel halvtimme innan tåget anlände, typ 9.00 och inte runt 01.00 eller 02.00. På tillbakavägen åkte vi dock luxkupé och fick frukost så gott det går riktiga sängar att sova i. Bekvämare självklart, men inte lika spännande.

Själva vistelsen i Penza är det inte så mycket att orda om. Vi gjorde inget speciellt än träffade massa människor, mest intressant var väl att vi gick på ett försenat födelsedagskalas där vi åt upp resterna från gårdagens fest.