Moskvas metro

Inledning

Tågen går på dagarna minst varannan minut och det verkar inte finnas något stopp på hur många som vill ta sig runt i Moskva. För de som blir äcklade av att bara höra namnet Lenin eller något som har anknytning till bolsjevikerna är ett besök i metron inte att rekomendera. De stationer som ligger inne i centrum är överfyllda med propaganda, det är allt från enstaka stjärnor till byst på Frunze. Det är ont om statyer eller målningar på Lenin eller någon annan av de andra ledarna, det finns däremot gott sovjetiska motiv. De fina stationerna hade varit fina bara genom sin design till detta tillkommer målningar, statyer, mosaikmålningar och annan utsmyckning.

Byggandet

Den 15 juni 1931 beslutade högsta Sovjets plenum att det skulle byggas en tunnelbana i Moskva. Fyra år senare, den 15 maj 1935, öppnas den första linjen. Jag gissar att det från början var planerat att öppnas den förste maj men att det sket sig. Undrar om någon fick plikta för det. Hela linjen var 11,2 kilometer lång och bestod av en linje. Under 1930-talet och kriget fortsatte byggandet även om i rätt begränsad fart. De kända personer som var ansvariga för metrons byggande var Chrusjtjov, som var partisekreterare i Moskva i mitten av 1930-talet, och Kaganovitj som 1936 blev utnämnd till folkkommissarie för järnvägen. De som fick det stora nöjet av att bygga metron var slavkraft, vanliga arbetare och en hel del frivilliga bland annat från Komsomol. Komsomol fick för sin uppoffring redan 1934 en metro uppkallad efter sig, detta namn finns än idag kvar. Tyvärr har jag inga siffror över hur många människor som fick sätta livet till för att konstruera metron. Jag gissar på att procenttalen inte var lika höga som till exempel Vita Havs kanalen, metron låg trots allt i en stad där det inte passade sig att man dödade alltför många människor. Tillsammans med de sju systrarna och Sovjetpalatset var metron lika mycket ett skrytprojekt som infrastruktur. Det är först efter kriget slut som den verkliga expansionen tar sin början. Det är också från denna tid som de flesta av de finare stationerna härstammar från, tidigt 1950-tal. Väldigt många av efterkrigsstationerna har gemensamt att de hyllar Sovjetunionens seger över Tyskland. De finns till och med en station som är dedikerad till partisanerna. Expansionen har fortsatt kontinuerligt och omfattar idag över 250 kilometer spår och 150 stationer (siffror från 1995). Under de här 60 åren är det beräknat att metron i Moskva har transporterat runt 89 miljarder människor på 111 miljoner olika tåg. Fråga mig inte hur man kommer fram till sådana här siffror.

Vagnar

Den första vagntypen konstruerades 1934 och var i bruk ända fram till 1975, lite ironiskt är att vagntyp nummer två togs i bruk 1947 men fick bara vara i tjänst fram till 1964. Om man ska döma efter de få foton som finns från den första vagnen, så är den som har varit överlägset vackrast. De tåg som körs nu kommer från 1976, det finns planer på att ersätta dem och det finns ett antal prototyper, fast det dröjer nog länge innan alla de gamla vagnarna är ersatta. Jag tror inte ens man har börjat, jag har då aldrig åkt i någon av prototypvagnarna. Eftersom man aldrig vet hur gammalt ens tåg kommer vara, är det alltid lite spännande varje gång man ska åka metron. De äldsta är de bästa, sätena är bekvämare och så kan man läsa i vagnarna vilken fabrik som tillverkat dem och hur många medaljer den fabriken fått för sitt arbete. Under kriget så fick även metro bidra med folk till styrkorna, ett antal maskinister blev uttagna till ett pansartåg som tydligen deltog i slaget om Kursk, vilket man tydligen än idag är stolta över då det finns ett tåg uppkallat efter detta. Efter kriget fick Moskvas tunnelbana av vagnar från Berlins U-bahn som tog som krigsbyte, några hamnade även i Polen. Dessa tåg tjänade Sovjetunionen väl, först 1965 pensionerades det sista. Allt som allt rörde det sig om 120 vagnar.

Pris

Priset på en resa har varierat kraftigt. Från allra första dagen var priset 50 kopek, då det var billigaste var mellan 1961 och 1991 då en resa kostade 5 kopek. Nu för tiden får man punga upp med 10 rubel för en enkel resa. I början fick man sin biljett kontrollerad av personal i stärkta vita rockar, senare införde man poletter, poletter tror jag fortfarande används i St Petersburgs metro. På 90-talet införde man magnetkort.

Den hemliga metron

Som jag är säker på att många av er så byggdes inte metron enbart för det sovjetiska folket. Det byggdes en linje ut till Stalins datja, och det fanns långt gångna planer på att bygga ut hela linjer som enbart skulle användas för de höga partifunktionärerna. En skulle åtminstone gå ut till den södra flygplatsen Vnukvo. Detta gjordes givetvis för att snabbt kunna lämna staden om fara skulle hotade. Flera av ministerierna skulle också vara förbundna med denna andra linje så att även de kunde evakueras. Detta system är fortfarande i bruk, jag har själv vid tre tillfällen sett ”hemliga” tåg åka förbi. Ett var helt förtäckt och bestod bara av tre vagnar, de andra två har också bestått av ungefär två tre vagnar, i dessa har jag kunnat se in och se de vara fyllda av militärer.

Fortsatt expansion

Man har fortsatt att bygga ut metron och glädjande nog så sparar man inte på prakten. Utbyggnaden går emellertid mycket långsamt. Det verkar även som man experimenterar med att nya projekt som till exempel monorail, jag har åkt den och det var inte så spännande, jag kan åtminstone säga att jag har åkt monorail.

Linjer

Idag finns det nio linjer. Den finaste är ringlinjen som går, ja just det som en ring runt de centrala stadsdelarna. Här har man inte sparat på utsmyckningen, det kan bero på att stationerna är stora knutpunkter. De binder dels ihop stora delar av metron och det nästan uteslutande ligger järnvägsstationer ovanför dem som band samman resten av Sovjetunionen. http://www.metro.ru/map/2001-e.html (engelsk version från 2001)