Vi åker till rymden.......nästan

I måndags var jag på utflykt, en hemlig sådan. Jag hade bara fått reda på att 14.30 skulle jag vara redo att åka och av någon anledning ha jeans på mig. Anledningen var att de som tvingas jobba kvar på skolan ville ge oss som släpps fria en avskedspresent. En buss kom och hämtade upp nio lärare vid skolan, jag noterade tacksamt att det fanns gott om plats för benen, detta trots att bussen var japansk. Jag hade annars gissat att det skulle vara ont om plats, men sedan har i och för sig Japan en stark ekonomi och har råd att bygga bussar med gott om benutrymme. Vi åkte, åkte och åkte, vi åkte österut under ihärdigt tittande på byggnaderna och gator (åtminstone jag).
Vi hade våra förarningar vart vi skulle och blev inte helt förvånade när vi fick reda på att vi var på väg till Звездный Городок (Zvezdnyj Gorodok) eller Starcity på engelska. Detta är en by som byggdes på 1960-talet utanför Moskva som skulle vara Sovjetunionens rymdcentrum. Det låg långt ute i en stor skog för att det skulle finnas frisk luft. I vår tid bor det ungefär 6000 människor i byn, alla har de någon anknytning till rymden, även om de inte behöver jobba med det. De kanske bara råkar vara gift med en kosmonaut, precis som Jurij Gagarins änka som fortfarande bor där ute, jag såg huset och det såg ut som ett vanligt hyreshus.

Vi åkte som sagt buss ut och var nära på att krocka på vägen. Enligt vissa i vår grupp så verkade chauffören vara full, jag vet inte jag såg inget. Cahuffören tyckte åtminstone det var trevligt att gå på utflykt och följde med oss hela turen. Vår guide började med att ta oss till en gigantisk centrifug, tydligen hade ASEA i Sverige byggt den. Det sades att det var den största i världen och klarade att producera upp till 30 G-krafter, vad jag förstod av rundvandringen var 12 G en dödlig dos så vad man ska med ytterliggare 18 till förstår jag inte. Trots att grunkan var över 40 år gammal så användes den fortfarande. Vi fick inte se den igång, tur var väl det annars hade vi riskerat att blåsa bort, första gången de testade den blåste innertaket ner. Lösningen var att borra många små hål i taket och sen blåste det inte ner igen, åtminstone inte hitills.

Efter detta gick vi och tittade på en fullskalemodell av rymdstationen MIR. Där fick vi även se vad man åt i rymden, Belugakaviar stod bland annat på menyn. Inte visste jag att det var så bra rymdmat. Fast får man ovänatat besök av rymdvarelser så vill ju man bjuda på något fint, fast det kanske är bättre med Gevalia. (Jag vet att det var ett oehört torrt skämt) Att man har en skala 1:1 modell av en rymdstationen beror inte bara på att man tycker att det är kul att skryta för svenskar vars enda bedrift är att vi har byggt världens största centrifug och har en astronaut som kanske kommer upp i rymden nästa år, vilket han väl gjort de senaste fem åren. Istället var det bra att ha något att träna på innan man skickade upp sina kosmonauter.

Slutligen så fick vi se en vattentank på 5000 kubikmeter där man försöker assimilera hur det är att gå rymdpromenader och annat trevligt. I denna bassäng tränar även ibland de amerikanska astronauterna, de har förvisso en egen pöl att plaska runt i men det är för dyrt att byta modul i den bassängen så behöver de träna på något speciellt flyger de över sina astronauter till Moskva. När vi var där så var det tyvärr ingen träning på gång vi fick därför nöja oss med en lite mindre sexig vy.

Som avslutning träffade vi helt oväntat Rysslands 99:e kosmonaut, det såg man på nummerplåten på hans bil. Vissa i vår grupp blev helt till sig. Jag förstår inte riktigt det, även han är en människa och även om han har gjort något som inte alla människor gör varje dag så kan jag saker som inte han kan, till exempel svenska.

Det är en sak från utflykten som jag inte förstår, varför vi skulle ha på oss jeans.