Två olika levnadsöden

Detta är ett av mina projekt i Ryssland, att kartlägga alla som ligger begravda i Kremlmuren. Det är kul och intressant men lite pilligt. När väl första upplagan kommer ut om si så där 40 år så siktar jag på det kommer säljas minst 200 000 exemplar bara den första veckan, efter det kommer det göras en dokumentär om hur det hela började. Det kommer visas autentiska foton hur hela idén föddes en natt när jag hade besök av Johan och Hampus i Moskva och vi stod på Röda Torget och drack öl och vodka. Efter det kommer den utökade upplagan komma ut, då Johan och Hampus berättar vad de gjorde samtidigt som jag fotade gravar för fult och varför de äger Ljubljanka samt varför det kör runt en bucklig bil i Moskva. Några månader efter den första hysterin kommer något ont mediaföretag övertala mig att sälja filmrättigheterna till dem så att de kan göra en sliskig romantisk komedi som dock blir en flopp. Det gör emellertid inget jag blir rik och kan gå på Spybar varje dag, och det är ju trevligt.
Så känn er glada att ni får en liten förhandstitt i ett framtida mästerverk.

Lepse, Ivan Ivanovitj 1889-1931
Лепсе Иван Иванович
Arbetarson från Riga som gick i faderns fotspår. 1904 gick han in i det ryska socialdemokratiska partiet, var redan från början anhängare till Lenin. Han var en tongivande gestalt bland socialisterna i Riga där han bland annat var med och grundade metallarbetarnas facförening. Han deltog i första världskriget men 1915, efter att han hade blivit sårad, demobiliserades han. Han började då arbeta på fabriker i Petrograd där han avancerade till att bland annat bli sekreterare för Petrograds metallarbetare. Hann även med att hjälpa till att grunda arbetargarden, fick även de obligatoriska posterna som politisk komissarie i armén. Från slutet av 1920 var han sekreterare och senare ordförande för Petrograds fackförening. Deltog i mars 1921 i stormningen av Kronstadt som komissarie truperna som angrepp söderifån. 1921-1929 var han ordförande i metallarbetarnas centralkomitte. Från 1922 var han kandidatmedlem icentralkomitten och 1924 blev han fullvärdig medlem. Var även medlem i organisationsbyrån. Fick relativt tidigt dra sig tillbaka då han var svårt sjuk och efter en längre tids sjukdom dog han också.
Gav namn till en metallfabrik som än idag består www.lepse.ru , hans namn lever också kvar som ett hot. Han fick 1929 ge namn åt ett fartyg som än idag finns i Murmansk där det förvarar använt kärnbränsle.

Osipenko, Polina Denisovn 1907-1939
Осипенко Полина Денисовна
Sovjetisk krigspilot. Blev major samma år som hon dog, året innan dess hade hon blivit utnämnd till Sovjetunionens hjälte, dessutom en av de första kvinnorna som fick denna utmärkelse. Medlem av kommunistpartiet sedan 1932. Hon beslöt tidigt att bli pilot, begav sig till Katjinskaja flygskolan men blev ratad. Istället började hon jobba på basens matsal. På sin fitid lyckades hon få en del flygtid i planet U-2. När Vorosjilov avlade visit på flygbasen lyckades hon övertyga honom att låta henne bli pilot, vilket hon blev 1933.
1937 lyckades hon slå tre världsrekord i flygning, hennes största bragd var dock non-stop flygningen mellan Sevastopol - Arkhangelsk, detta då hon etablerade ett nytt rekord för längsta flygning som en kvinna gjort. Samma år deltog hon också i en flygning mellan Moskva och Kerb. För denna bragd tilldelades hon och de andra besättningsmännen (kvinnor) (Raskova, Marina Michalovna och Valentina Grizodybova Stepanovna). Efter det väl genomförda rekordförsöket blev hon befodrad till inspektor i jaktflyget för teknik. Hon blev även vald till delegat på kommunistpartiets XVIII kongress.
Hon dog i en flygolycka tillsammans med chefen för inspektorerna av de väpnade styrkornas luftstridskrafter. Hennes man deltog framgångsrikt i Spanien och överlevde ända till 1991. Hon fick efter sin död ge namn åt diverse flygklubbar, gator och givetvis sin hemby.

Vardagsmysterier

I Ryssland finns det många vardagliga mysterier. Här är ett försök att rada upp de mest vanliga och mystiska. Det första mysteriet har jag redan berättat om, det härmed järnvägen och varför de envisas med att ha ett hus vid varje järnvägskorsning där det bor en flaggviftande person. Jag har ännu inte fixat bilder på det men på mitt höstlov ska jag ut och resa så då ska jag försöka fota lite. Jag kan verkligen inte komma på någon bra anledning till varför man väljer att ödsla resurser och pengar på att bygga upp ett sådant här system och ännu mindre att underhålla det, det torde stå rätt klart att det är meningslöst. Fast uppenbarligen inte.

Metron rymmer många mysterier, det första är kanske det mest märkliga. I metron finns det gott om reklam för metron, denna består av bilder på vackra damer klädda i uniformer med självklara klatschiga fraser som att det alltid är bra väder i metron eller att man ska stå till höger i rulltrappan. Jag har sen jag kom till Moskva letat och letat men ännu inte hittat alla dessa vackra kvinnor, de enda damerna jag hittar i metron är varken unga eller vackra tvärtom, några har till och mer mustach än jag får efter en hel vecka utan rakning. Frågan är då var alla dessa vackra flickor är, det finns förvisso rätt många metrostationer jag inte har varit vid än.

Något som jag mycket snart kom i kontakt med i Ryssland var bristen på växel. Följande historia belyser det rätt väl. Jag är på väg till jobbat och smiter in i min ordinarie affär där jag brukar köpa youghurt, jag är känd där nu. Jag kommer in går till kylen tar min flaska och går för att betala. I min plånbok så ligger det två olika sorters sedlar en femtiolappssedel och två tre stycken femhundrasedlar. Jag är en erfaren utlänning i Ryssland och jag vill ha växel för jag vet hur man blir bemött om man har för stora sedlar, har man inte tiorubel jämnt kan man få åka gratis just för. Jag ser att kassörskan sitter och räknar en stor bunt med sedlar, det finns gott om växel. När jag sträcker fram min femhundralapp får jag ändå svaret att det inte finns någon växel, av någon anledning ändrar hon sig och det finns tydligen visst då växel. Kanske för att jag brukar handla där. Detta är inte unikt, har man inte växel eller allra helst jämna pengar så möts man med suckar och missnöje.

I Ryssland är alla bord reserverade men det är ändå aldrig något problem med att få bord. I själva verket är ytterst få bord bokade men alla ser ut som de är bokade. Varför? Ingen kan väl vandra in i en tom restaurang och verkligen tro att alla bord som det står bokad på verkligen är bokade. Det är ett spel för galleriet, mysteriet är inte varför det står bokat på alla bord, mysteriet består istället att man envisas vid att hålla fast i något som alla vet är en lögn. Ett lysande exempel är när jag var på klubben kult härom veckan. Ingen kan väl på allvar tro att någon har bokat ett bord klockan tre på natten utan stolar?

Ett annat intressant mysterier är Rysslands högtider. Jag har svårt att tänka mig att det några finns människor som har ett mer sådant komplext förhållande till sina högtider än ryssarna. De vet ofta varken varför de är lediga eller när de är lediga. Högtider ändras ofta, och ingen vet oftast förrän dagarna innan när de kommer vara lediga. En onsdag fick jag och mina kursare reda på att vi inte skulle ha någon lektion på fredagen då det var en fridag, ryktet hade surrat i flera veckor men det var först på onsdagen de kunde ge besked. Om några dagar så är det den sjunde november, förra året var sista året man firade oktoberrevolutionen i år har man istället ändrat firandet till den 5 november. Ingen vet vad som är så speciellt med denna dag, en fri dag ska man dock ha och då får man väl hitta på en.

Hur länge är en dygnet runt öppet affär öppen? Min åsikt är att affären aldrig stänger annars är den inte dygnet runt öppet. I Ryssland är mycket dygnet runt öppet fast det betyder inte att affären alltid är öppen, ofta har man en teknisk paus på fyra fem timmar på morgonen. Är affären då fortfarande dygnet runt öppet? Enligt mig nej, enligt ryssarna ja. Detta kan ställa till med problem som till exempel en marsmorgon när man efter en hel utekväll bara vill få i sig någonting i magen. Detta kan leda till sådana absurda saker som att man får stå först i McDonalds "dygnet runt" öppna drive thru och vänta på att klockan ska bli halv sex. Varför skriver man bara inte att det är öppet varje dag mellan de och de tiderna? I Sverige gissar jag på att det hade varit förbjudit att skriva dygnet runt öppet, falsk marknadsföring. Dessutom vad är teknisk paus? Jag har märkt att ibland kan toaletterna vara stängda på grund av teknisk paus. Innebär det att toaletterna måste vila sig lite för det spolats allt för många gånger i dem? Jag förstår verkligen inte.

Något jag länge undrat över är varför man som äkta ryss ska envisas med att dricka importerad sliskig öl i form av amerikanska Budweiser eller Miller´s, detta när det finns fin öl som Sibirskaja Korona, Nevskoe, Klinskoe eller Tinkof. Svaret på detta mysterium vet jag faktiskt, det är status att dricka utlänsk öl. När detta uppkom vet jag inte, jag väljer dock hellre en rysk öl än äcklig. Sedan får ryssarna tycka vad de vill om mig. Här ser ni mig glad i och lycklig i Nizjny Novgorod drickande en rysk öl, Elin ser också rätt nöjd ut.

Karma släng dig i väggen

Det kanske är hädelse att skriva detta, men jag har hittat Karmas efterträdare.

Det hela började på kvällen igår. Jag hade tänkt ta det lugnt (som så många gånger förr) men German övertygade mig att vi först skulle gå på en rysk korridorsfest och sedan åka in till Eric som bor vid Majakovskaja. Sagt och gjort, så gjorde vi. Korridorsfesten var tråkig, vi skulle leka någon lek som jag uppfattade som aldrigleken. Jag tyckte det dracks alldeles för lite så när det blev min tur så klämde jag till med jag har aldrig kysst någon och beredde mig för att dricka och att alla andra också skulle göra så. Istället tittar alla på mig och jag tittar tillbaka och frågar vad. Leken gick tydligen inte alls till som den svenska aldrigleken, man skulle säga saker som man aldrig gjort och något drickmoment ingick inte. Tråkigt, vad är det då för vits med leken? En kille ska förklara det närmare för mig vilket utmynnar i en lång tirad om det trejde Rom och att Moskva är kristendomens sista bastation. Faller Moskva faller kristendomen. Jag nickade dumt och undrade stilla i mitt sinne vad detta hade att göra med aldrigleken.

Jag skrev att festen var tråkig och det var den också, German klagade över att det bara fanns vin där. Som tur var så var detta inte kvällens huvudattraktion, vi begav oss till metron för att transportera oss till Majakovkaja. Jag hade hört att man byggt om station och var därför nyfiken på hur det såg ut, till min fövåning har man gjort något oerhört korkat. En ned och uppgång till metron är bra och effektiv om man snabbt kan komma ner eller upp från metron. Tidigare var det så på denna station, men nu har man istället byggt en lång gång så man kommer upp på ett helt annat ställe och det tar cirka fem minuter extra att komma upp på gatan och då är man avsides. Det såg förvisso fräscht och nytt ut, men var ligger meningen med att lägga pengar på att bygga om så det blir krångligare?

Vi hittade till Erics ställe som var en musig tvåa med sovjetiskt 80-talsstuk, jag ångrar idag djupt att jag inte dokumenterade hela lägenheten jag nöjde mig med den fina elmätaren. För er som kanske inte är så insatta i vad sovjetiskt 80-tals stuk innebär kan jag berätta att det inte är det plastiga och neongröna vi förknippar med 80-talet, istället kan det bäst beskrivas som spartanskt nästan naket. En intetsägande tapet, ett kylskåp som ser som det är från 50-talet, men var högst modernt någon gång på 80-talet. Hela inredningen präglas av opersonlighet. Övriga intressanta attrialjer var att balkongdörren hela tiden, Eric hade löst detta genom att bygga en enkel hasp av pennor, tyvärr är pennor inte så hållbara så att i slutet av festen hade han inga hela pennor kvar längre. Det var givetvis högt i takm, jag förstår inte varför det ska vara så högt som tre meter till taket, lägenheterna hade mått bättre av att mindre kubikmeter och mer yta.

På festen var det många människor och många olika nationaliteter; USA, Schweiz, Frankrike, Mexiko, Ryssland och Sverige. Det bjöds på både vin, öl, inlagda champinjoner, chips och tjik tjak, mest av allt gillade jag ölen. Själva festen är det inte så mycket att orda om, vi pratade och roade oss. Det var kära återseende med många som jag inte träffat på mycket länge och det var nästan sig likt. Det var även några andra där, en kille som jag inte kommer ihåg var han kom och två ryska tjejer. Jag pratade med tjejerna ett tag och de tyckte jag var rolig, mer än så kom jag inte ihåg. Dessutom var Erics katt närvarande som enligt Eric är skygg men alltid vill vara i centrum, katten köpte han efter två veckor i Ryssland då han knappt kunde någon ryska vilket han fortfarande inte kan.

Christian från Schweiz tog kommandot och sade att det var dags att ge sig av, några tyckte att vi skulle till Real Mccoy och jag blev glad när det slutligen bestämdes att förtruppen, där jag givetvis var med, skulle bege sig till klubben Kult istället. Vi tog en svarttaxi och klämde in oss fem i den lilla Ladan. Vi kom lyckligt fram och gick in, någon hade gjort en grov felräkning när de konstruerade gardroben för klubben den var alldeles för lite. Min lycka höll i sig och jag lyckades ändå hänga in min jacka, men någon dricks skulle han inte få för en så liten gardrob så går det inte. I och för sig så kostade varken det något i inträde eller gardrobsavgift, så jag kanske inte ska klaga men det får jag annars göra för det är min blogg.

Ner i klubben andades det glädje och man fick direkt positiva vibbar. Karma är bra, men denna gången (har givetvis varit där tidigare) på kult kändes mer äkta. Det fanns även vattenpipa för dem som är intresserade av sådant, men jag hade inte tid. Jag dansade, drack öl och dansade igen. Jag missade till och med att det var en tjej som stötte på mig (som vanligt). Här träffade vi även Brooke som skulle hem till USA på något slags bröllop dagen efter, hennes ryska pojkvän, Brookes före detta rysklärarinna, som klagade på att Brooke bara hängde med utlänningar (jag usäktade att jag var utlänning) och lärarinnans danska pojkvän som jobbade som journalist, var tre centimeter längre än mig och kunde pratat svenska. Han såg mest ut som en mysfabror och hade egentligen tett sig bättre ut framför en öppen brasa iklädd tweedkostym smuttande på konjak och en cigarr i handen.
Han var emellertid trevlig och vi pratade lite om snobbig diplomater och allmänt kallprat. German kom också och glänste lite med sina svenskkunskaper, "du har en fin rumpa". Just då fick vi se ett litet gällivarehäng som vi var tvungen att lägga till den i vår digitala samling. Fast här griper censuren in.

I den stämningen som rådde var det självklart att man skulle dansa, sagt och gjort det gjorde vi. Höjdpunkten kom med Nirvanas Entertainer då alla tycktes bli helt galna och bara hoppade runt, det handlade inte längre om att röra sig i takt med musiken det vara bara frenetiskt hoppande. Det var annars en härlig blandning av utländsk och rysk musik, jag hade varit en bättre dj men det är jag alltid.

Under kvällen förekom det också djupa diskussioner. När jag avslöjade att jag skulle åka till Penza, blev det snabbt muntert. Vad skulle jag dit och göra? En kille höll enligt honom själv på att skriva en bok om "Europe´s worst shitholes", han undrade därför om han kunde få följa med. Jag svarade att jag skulle dit med min flickvän och han var inte min flickvän, punkt. Han blevdock överlycklig när Jean-Marie berättade att hans företag (ja där han jobbar alltså) har en fabrik i en liten stad på 50 000 invånare där troligtvis inga västerlänningar har varit sedan staden intogs någon gång under andra världskriget och Jean-Marie lovade att han skulle säga till nästa gång ahn skulle dit. German letade hela kvällen efter några tjejer, jag vet inte om han hittade några. Christian sågs vid ett tillfälle gå runt bärande på två vodkashots i ett försök att hitta någon att dricka med. Jag vet inte heller hur det gick, han kanske drack upp båda. Jag fick helt plötsligt en liten gullig 33 centiliters öl. Jag är av princip emot så små öl, när jag frågade varför jag inte fick en större så var det för att de stora glasen var slut. Till min förvåning gick det även att dricka sådana små öl.

Natten slutade med en bilfärd på 45 minuter då vi först skulle till Jasnevo för att lämna av Christians flickvän i ett gigantiskt tufft 30 våningshus för att först därefter åka till universitetet. Under bilfärden undrade jag hur det var med Erics flickvän, de skulle ju åka till Tyskland tillsammans under sommaren. Det hade det inte gjort för Eric hade fått reda på att hon var prostituerad och dumpat henne genom ett sms.

Jag kom hem och somnade med ett leende på läpparna runt 06.30. En mycket bra kväll. Jag vaknade i lagom tid och försökte bota min bakgfyllehunger med borsj och rysk kotlett.

Wien utan wienerschnitzel

Som ni kanske har läst (om inte beordrar jag er att göra det nu) i föregående artikel så fick jag mitt visum och jag kunde lycklig åka till Wien. Karin hade blivit bestulen på en buss och hade därför lite pengar och inget diplomatkort. Om hon skulle komma in i landet igen återstod att se. Hon beslöt sig åtminstone för att chansa. På torsdagen stannade vi kvar i skolan till dess att det var dags att åka ut till flygplatsen. Vi hade valt den sämst tänkbara tiden för att åka ut till Moskvas högeffektiva och alltid lika trevliga internationella flygplats Sjeremetsjov. Det var gott om kö och av någon mycket outgrundlig anledning hade jag valt att sätta mig i den minst bilen, jag tror jag krympte en 10 centimeter ut till flygplatsen. Det hela gick dock på ett ut då jag åt en stor BBQ hamburgare ute på flygplatsen, samtidigt som jag tänkte på hur lite pengar serveringspersonalen måste tjäna. Det gjorde mig betryckt. Trots detta vara hamburgaren god och jag åt med god aptit. Minsta man kan säga om helgen är att jag varit hungrig, jag började redan på torsdagseftermiddag med att tröstäta en extra portion borsj då jag tyckte jag förtjänade med tanke på hur mycket jag hade fått skälla på olika ungdomar och barn i skolan. På flyget fick jag ännu mer mat och sedan har jag fikat varit på restaurang och ätit godis hela helgen. Innan jag fick den plastförpackade maten på flyget var vi tvungna att checka in, Karin som var nervös ledde vägen men hon kom in.

När alla hade kommit in och gratulerat Karin så kom Petra på att vi inte hade någon present till svenska skolan i Wien som stod för värdskapet för denna trevliga sammankomst. Vi löste det genom att köpa två flaskor vodka. Vi hade olika teorier om vilka vi skulle köpa, jag tyckte den godast, majoriteten av de andra tyckte att det var bättre med en fin flaska. Som tur var så sammanföll våra preferenser i samma sak, men jag var ändå tvungen att betona att den var god. Vi hade dock lite problem med att betala för att kassörskan trodde att 50 € sedeln var förfalskad, kompetent personal. Som tur var så hade Petra denna helg tagit med sig den stora plånboken, hon hade redan varit på konferens så hon visste väl vad detta innebar. Vi överräckte presenten på lördagen under stort jubel. Paris hade gett en bok om broar i Paris, behöver jag säga att vi slog dem med hästlängder?

Efter att vi på detta galanta sätt räddat Moskvas ära så var det dags att lura säkerhetskontrollen. På min nyckelknippa har jag en fickkniv jag vet att om någon ser den så bli jag tillsagd. Jag lade den därför i väskan för att den inte syns i genomlysningen, att jag fick ta av mig mina skor så att personalen kunde visa att de tar sitt jobb på allvar gjorde mig därför inte så mycket. Det hela är så idiotiskt jag kan ju lika gärna köpa en spritflaska i taxfreen för att sedan använda den som vapen. Mycket mindre risk för upptäckt och jag får dessutom sprit på köpet. På planet underhöll vi varandra med trevliga diskussioner och äta. Innan vi visste ordet av det så hade vi landat och hittat vår taxi, som var bokad i mitt namn vilket gjorde att jag kände mig jätteviktig. Ingen har någonsin väntat på mig med en skylt (förutom på studenten), nästa gång jag kommer till Svågetorp önskar jag att det finns en skylt där med mitt namn, gärna med någon som håller i den också.


Taxin tog oss till hotell Müllner och vi gick rätt snabbt och lade oss.
Jag väcks av min copacobanaspelande telefon, väckarklockan ringde. Jag kastar av mig täcket och hoppar upp och utbrister glatt idag ska vi på konferens (i denna mening är det åtminstone en sak som är fel). Det är någonting som inte stämmer, det är väldigt mörkt ute och jag skulle gärna ha sovit en timme eller två till. Efter att jag duschat och satt på mig mitt armbandsur kommer jag på det, telefonen går fortfarande enligt moskvatid. Bättre starter kan man hitta.

Det var bara att gå och lägga sig igen, detta lyckades och jag sov gott två timmar till. När jag vaknade nästa gång kände jag mig betydligt mer i fas. Det är små detaljer i livet som gör lyxen, på flygplan tycker jag alltid det är trevligt med att få lite mat. Att maten sällan är god och min flygbiljett är extra dyr bara för att jag ska få lite plastinpackad mat är inget jag tänker på när jag sitter där och mumsar i mig maten istället njuter jag och tänker gratis är gott. På hotellet hade de emellertid jättegod honung och den åt jag med glupsk aptit. Kaffet var dock förfärligt, jag skulle inte ens servera min katt det – om jag nu hade haft en katt.

Efter frukosten så knallade vi iväg till skolan där vi skulle lyssna på ett föredrag för sen efterföljande diskussion. På vägen dit hittade vi en ful motorcykel. Föreläsningen var en smula för abstrakt för mig. Vi lyssnade på föreläsare från Linköping som först berättade hur förträfflig lärarutbildningen i Linköping är och sedan kom med allmänna klyschor som att språkets viktigaste uppgift är kommunikation. Om det inte hade varit för att så gott som alla församlade redan var lärare så skulle jag ha trott att det var en propagandakampanj från Linköpings universitet, i syfte att locka till sig nya studenter.
Den efterföljande diskussionen var dock intressant, jag pratade med mina kolleger som också har hans om distansundervisning och kunde konstatera att de är jätteduktiga de varken knarkar eller skolkar. Deras största förbrytelser består av att de ibland chattar lite för mycket på lektionerna.

Jag har redan glömt när vi åt lunch, jag minns att vi gjorde det samt även åt apfelstrudel och var på promenad. Sedan var det dags att gå hem och byta om för att ta sig till kvällens restaurang, jag hade dock inget att byta om till, möjligtvis kunde jag byta strumpor då jag hade ett par extra med mig men det kändes inte så aktuellt. Vi från Moskva gick istället iväg till en sylta dör att dricka öl och vin, vi lyckades galant med vårt uppdrag. Helt plötsligt var det dags för att gå till restaurangen och där drack vi ännu mer vin och jag fick försöka förklara hur Ryssland funkar, det blev en total flopp alla missförstod. Jag brydde mig inte så mycket, jag förstod redan när jag började att det skulle bli missförstånd och det här fenomenet med att man inte tar i hand med tjejer när man hälsar möttes av surt mutter och Göran var tvungen att rycka in och säga att jag är en trevlig typ men att jag ändå inte häslar på ryska tjejer för att man inte gör det i Ryssland. Senare på hotellet avslöjade Göran att han hade satt igång disskussionen för att han tyckte det var kul att provocera. Jag tyckrte detsamma så jag förlät honom.

På lördagen vaknade vi lite senare och jag åt återigen jättemycket honung och sedan tog vi oss återigen till skolan för att lyssna på ännu ett föredrag fullt med klyschor, denna gång om matematik och att alla barn kunde lära sig matte. Det var mest dumma saker så jag undrade vad de egentligen sysslar på universitetet. Uppenbarligen dricker de rätt mycket kaffe. Jag kanske kunde jobba där, för jag var också rätt duktig på att dricka kaffe under helgen.

Som tur var så slapp jag sedan höra fler föredrag, jag hade kunnat tänka mig hur det hade blivit ”engelskans viktigaste uppgift är att man kan prata på engelska”. Istället fick jag en guidad stadsrundvandring, jag fick bland annat se Trotskijs favoritkafé i Wien. Det som mest väckte min förvåning var kattsanden på spårvagnarna. Det presenterade allehanda konstiga idéer om att det inte skulle vara kattsand. Det mest absurda var att man skulle sanda rälsen, varje normal funtad människa förstår ju att det är kattsand. Frågan är bara vad kattsanden gjorde på spårvagnen det finns i mitt tycke två teorier som är gångbara. Teori ett: Även katter som åker spårvagn behöver ibland gå på muggen. Teori två: Spårvagnarna är även leverantör av kattsand.

Det enda som återstod var att göra ett besök på ett kafé för och sedan pallra sig iväg till restaurangen där vi åt gott och drack dyrt. Jag drack bara ett glas (det var fullt hela tiden) men det kostade 17 €. Vi fick emellertid kasta in handduken lite tidigare än de andra då vi skulle flyga hem för att kunna vara hemma vid den bekväma tiden 05.00. Vi glömde att checka in och gick istället direkt till vår gate, där de klagade på oss. På flyget somnade jag direkt med ena benet framsträckt till sätet framför mig, jag vaknade inte ens av lukten av den plastinpackade maten. Det enda negativa med resan var att jag inte fick någon wienerschnitzel, jag hade sett fram det.

Nya turer med rysk byråkrati

För en dryg månad sedan frågade Henrik (som är rektor på skolan) om jag ville åka på konferens till Wien. Ett gäng utlandsskolor skulle träffas för att dryfta viktiga angelägenheter och äta gott och dricka ett glas vin eller en sejdel öl. Från början skulle bara tre stycken åka Petra, Göran och Masja men sedan hittade Henrik lite mer pengar i budgeten så att även Karin och jag fick chans att åka. Jag svarade att jag ville, framförallt det där med en sejdel öl lät trevligt, men att jag var tvungen att kolla med universitetet så att de kunde skaffa fram ett multivisum.Så sugen var jag inte på att åka så att jag var beredd att inte kunna komma tillbaka till Ryssland. Jag gick därför upp till institutionen och förklarade läget för dem och förklarade mycket tydligt att jag behövde ett multiuvisum och undrade om det gick och fixa inom tre veckor. Visst sa de, några kort på mig och fyrahundra rubel så skulle grejen vara så gott som biff. Jag fixade detta, lämnade ifrån mig mitt pass och meddelade Henrik dagen därpå att jag kunde åka, han hade dock redan beställt biljett till oss alla. Jaha sa jag vad trevligt.

Alting var nu frid och fröjd ett tag. Jag hörde av mig till institutionen veckan därpå för att hör hur det hade gått. Visumet var fortfarande inte klart, men de gissade och hoppade att det skulle vara klart inom några dagar. Efter några dagar hörde jag av mig igen för att höra om det var klart nu. Samma besked. Så här höll det på tills veckan innan jag skulle åka. Jag var uppe och frågade och sa att jag började bli rädd för att visumet aldrig skulle bli klart. Jag fick därför en adress till universitetets visumavdelning så jag kunde snacka med dem direkt. De hade emellertid bara öppet på tisdagar och fredagar mellan 14.30-17.00 så jag fick återkomma dagen därpå. Det gjorde jag också, jag kom dit glad i hågen och tänkte att nu ska jag säkert få mitt visum om inte kan jag åtminstone snacka med dem. Första chocken kom när jag såg hur många människor som var där, det var en jättekö. Som tur var så fanns det två köer, en för kineser och en för ickekineser. Efter bara dryga 20 minuter blev jag insläppt och fick leta efter mitt pass. Kontoret bestod av en gubbe som öppnade dörren, släppte in en kines då och då och en ickekines då och då och när man väl blivit insläppt sa vart man skulle gå, kineserna till ett bord och ickekineserna till ett annat. Bakom varje bord satt det en babusjka som hjälpte en att leta upp sitt pass, det vill säga hon tittade på när man letade efter sitt pass i en hög. Det fanns också en tredje babuskja där jag antar att man skulle verifiera att man hade fått sitt pass, så långt kom jag dock aldrig. Jag hittade inte passet, jag förklarade läget för babusjkan och hon hänvisade mig till passpolisen som bodde en trappa ner. Nu blev jag lite irriterade, men gick ändå ner det blev inte bättre av att jag fick vänta i 40 minuter. När jag väl kom in till polisens arbetsrum med det obligatoriska fotot på Putin och en väggalmenacka från Ljublanka och en västerländsk dator så fick jag vänta ännu fem minuter. Jag förklarade läget igen, han bad lite ohövligt om min spravka (substitut för mitt pass). Jag gav det till honom, han tittade lite slöttpå det och sa att det tidigast kunde bli klart om tre veckor. Enligt min lärare borde jag mutat honom med 100 rubel vid detta tillfälle. Egentligen hade jag lust att skälla ut honom och säga att vi besegrade Sovjetunionen i det kalla kriget, vilket hans dator bevisar och att därför skulle vara så god att lyda mig och pilla fram mitt visum och pass. Jag förstod att detta inte skulle hjälpa så mycket så jag frågade istället om man kunde snabba på det på något sätt. Han hänvisade mig till åttonde våningen. Jag tänkte efter, mitt namn är faktiskt inte Kafka så till åttonde våningen tänkte jag inte gå och särskilt inte som jag vet att det bara är bostäder på åttonde våningen. Så om mitt pass skulle finnas på åttonde våningen skulle det betyda att passet var stulet och såledels ett fall för polisen.

Jag styrde istället kosan mot institutionen och var nu mer än sur. Jag kom dit förklarade läget (kan dock inte skälla på de små söta sekreterarna alltför mycket) hon som var där ringde till dekanen. Efter detta fick jag reda på att jag skulle komma in med en kopia på min flygbiljett på måndag så skulle jag ha passet på tisdag.
Problemet var bara att flygbiljetten var kvar på skolan, jag fick därför snällt återvända till skolan för att hämta biljetten dricka en öl med mina arbetskolleger och berätta hela historien. Ölen var fin.
På måndag lämnade jag in en kopia på flygbiljetten, hör och häpna på tisdagen fick jag mitt pass med ett grönt fint multivisum.Givetvis var jag jag tvungen att skriva under och intyga att jag fått mina dokument.

Pskov

Förra torsdagen bestämde jag mig för att det kanske var dags att ut och röra på sig, vart skulle jag åka? Jag valde länge mellan Kursk, Pskov, Vorozjen, Novgorod och Jaroslav. Slutligen betsämde jag mig för Pskov, detta då hela gamla staden var omgiven av en ringmur och det skulle vara vackert att promenera längs floden. Det var mycket riktigt vackert vid floden. Att någon normal funtad person kan få för sig en så urbota dum idé att åka till en liten skitstad (200 000 invånare) som Pskov kan ingen ryss som jag pratat med att förstå. Att bara säga att de hade en ringmur är inte nog, varför åkte jag inte till Samara istället? Jag vill till Samara men det är för långt bort för att åka dit bara en helg. Så nu har jag lovat att jag ska åka till Samara på mitt höstlov, Natalja har släktingar där.

Mitt största hinder för att åka iväg var att jag inte hade något pass, det var inlämnat så att jag kunde få ett multivisum. Detta innebar att jag egentligen inte får lämna Moskva. Sådana bagateller tänkte jag emellertid inte låta hindra mig. Risken att bli stoppad är så liten att den närmast är obefintlig, det hade varit en annan sak om jag inte varit så länge i Ryssland och blivit van. Jag spottade kort sagt faran rätt i ansiktet.


Jag packade en kort packning och gav mig direkt efter fredagspuben på skolan till Leningradskij vokzal och köpte en biljett. Sedan gick jag och köpte mig en bakad potatis. På tåget avslöjade jag mig snabbt att jag inte var ryss, jag kunde inte fälla ner sängen. Den har alltid redan varit nedfälld när jag åkt tåg tidigare, som tur var så var det bara en liten pojke som såg mig. Han kunde fälla ner det till mig men sen gick han, för hans mamma hade bytt plats. Istället kom det nu en student som genast berättade att han hade blivit rånad för en timme sedan, till och med hans rollerbladas hade de stulit. Uppenbarligen hade de gått genom hans väska, för en del saker hade han kvar. En personlig tragedi. Efter detta gick vi genast ut till vagntamburen för att röka, del vill säga han rökte och jag funderade hur pass skadlig röken var för mig. I tamburen träffade vi också en annan rökare som fick höra samma rånhistoria. Sedan frågade de mig om jag var från Moskva, jag skrattade och sa självklart nej. Nöjd med detta svar började båda snacka skit om moskvabor, när vi (de två) spytt gala en stund gick vi in för att spela kort. Jag lärde mig några nya kortspel (jag har för övrigt börjat göra en egen kortlek av gamla metrokort, hittills har jag kommit till spader nio). Efter någon timme gick vi på jakt efter öl i tåget, vi hittade också sådan under muntra tillrop. Strax efter detta frågade de äntligen, du är inte från Ryssland va? Jag är själv förvånad så bra pratar jag inte ryska, definitivt inte.
Efter detta fick jag lära mina båda medresenärer lite svenska samt pliktlydigt svara att Volvo är en svensk bil och att IKEA också är svenskt. Den ena av dem blev lite dragen av de två ölen vi drack så när han hoppade av tåget i Tver skrek han ut på dålig svenska ”jag älskar mitt hemland.” Innan dess hade jag dock fått veta hemligheten bakom hur man ska behandla ryska tjejer. Enligt samma person behöver tjejer frukta sina män. Han vill inte slå sin tjej då han var en väldigt godhjärtad person (att en sådan ful kille kunde få en tjej fån början övergick mitt förstånd) men han gjorde det om det behövdes. Jag antog att detta bara var tomt skryt, hur han skulle kunna tillfoga någon skada är svårt att förstå. Jag höll dock käften och anmärkte inte att det är en självmotsägelse att vara god och slå någon.

På morgonen kom jag som väntat fram till Pskov. Som jag hade anat så var Pskov en sömning landsort stad, där Rysslands misär var mer uppenbar än i Moskva. Det fanns en ringmur, slitna gator med ännu mer slitna hus, en känsla av att tiden har stannat upp i staden, samma gamla gatunamn plus någon extra lokal bolsjevik som alla för länge sedan glömt vad han gjorde samt ett par statyer över någon av ledarna i detta fall Lenin och Kirov. Stadstrafiken bestod av de vanliga ryska bilarna samt importerade andrahandsbussar från väst, till exempel Sverige. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog en åktur. Det jag inte hade väntat var att det skulle vara sådant liv i staden. Förklaringen till det var emellertid mycket enkel, det var någon slags höstmarknad. Jag fick bland annat se hur några sovchosbönder försökte sälja potatis, oerhört spännande. Jag gick runt länge i stan, tyvärr var det dimmigt så jag såg från början inte särskilt mycket. Detta ledde till att jag gick vilse men kom tillrätta efter 50 meter när jag hittade en bro. Sedan gick jag in i Kreml för att se hur det såg ut där inne. Det fanns en vacker kyrka men inte så mycket mer, och några försäljare som ville att jag skulle köpa en bok. Jag gick längs floden och det var mycket riktigt vackert. Havet suger, så jag blev hungrig och var tvungen att leta upp något hak. En sylta hittade jag också, fast den var fullsmockad med människor som hade tröttnat på höstmarkanden, eller redan hade köpt all potatis de skulle. Jag fick därför leta upp ett nytt ställe. Jag hittade det efter mycket letande, en trevlig restaurang i ett av tornen till Kreml. De spelade till och med Tatu där, kan man önska sig något mer?

Sedan var nästan dagen slut, jag gick runt lite till och hittade Pskovs centralfängelse, det enda museum som fanns i Pskov och som verkade vara intressant var ett järnvägsmuseum. Lonely planet hade klassat det som ett tidsfördriv men inte mer, fast det klassar ju också ett ikonmuseum i Pskov på deras topp 50 lista över saker man ska göra i Ryssland. Bara det är talande nog, att man inte ska lita helt på Lonely planet. Tyvärr var museet stängt, jag hade missat öppettiderna, det vara bara att invänta det riktiga tåget och åka hem efter en lyckad utflykt.

Kärlek eller bara desperation?

Jag anser mig inte vara någon stor älskare av kål, kål är bara till för att det på juldagen ska finnas kvar något av gårdagens middag. Detta för att döva skuldkänslorna, man kan trösta sig med att allt inte gick åt. Kålen finns ju kvar, vad gör det då att man på juldagen är mer lik en köttbulle full av potatis, prinskorvar, janssons frestelse, julskinka och knäck än en idrottsatlet. Att man drack upp all glögg, blev så törstig av de fem burkarna sill man åt upp att man var tvungen att dricka upp ett tjog öl för att på grund av detta bli så full att man var tvungen att spy och detta vid ett så olyckligt tillfälle när man just öppnade julklappen med en tröja från mamma. Detta gör inget, så länge inte kålen är uppäten. Är även kålen slut så betyder det att man antingen hade ett för litet julbord eller att festen spårade ur fullständigt.

Med tanke på detta så är det mycket anmärkningsvärt att jag idag har ätit kål och gillat det. Jag kom hem från en lektion där jag ägnat mycket tid till att försöka övertyga min lärarinna att det är en minimal skillnad mellan v samom dele och na samom dele. Obefintlig tycker jag, stor skillnad enligt henne. Jag kommer dock enligt henne aldrig förstå denna enorma skillnad då jag inte är från Ryssland. Efter en hisnande bilfärd hem till universitet där vi nästan höll på att krocka, det var så jag uppfattade situationen längst bak i bilen försjunken i mina egna tankar, kom jag till universitetet. Klockan var bara 19.15 så jag var övertygad om att det skulle finnas gott om mat kvar. Tyvärr hade många fått för sig att äta vid denna tid så när jag kom fram så fanns det ingen potatismos kvar bara kål. Jag tänkte efter, "orkar jag gå iväg för att köpa en bakad potatis?" Nej, jag bet därför i det sura äpplet och åt. Ingen har väl dött av lite kål, och man ska vara öppen mot andra kulturer även om det handlar om kål. Till min förvåning var det inte alls illa, inte det godast jag ätit men minst lika gott som potatismosen. Jag undrar nu är detta en akt i ren desperation, jag behövde något att äta och lyckades övertyga mig själv att det var gott eller är det så att jag har blivit så förryskad att jag verkligen tycker att kål är gott? Efter min första termin i Ryssland var jag trött på dill, jag tålde knappt att se det. Nu är det självklart att jag åtminstone varannan dag ska få i mig lite dill. Jag ser till och med fram mot det.

Kräftskiva

Jag minns än idag med glädje den kräftskivan vi hade hos Hellstrand en augustinatt. Ett oförglömligt minne var värdens egenhändiga gjorda skor av ett par kräftkartonger, kylskåpspoesin gick inte heller av för hackor. Hampus kom och lämnade av Garmer som somnade på en stol men då och då vaknade upp ur sin koma för att berätta om sina underbara dag. Samma natt försvann även Hampus själv, han hade konstigt nog lämnat kvar sin telefon. Han kom tillbaka lite senare av sig själv. Enligt honom själv så hade han bara varit ute på en promenad. Tycker mig minnas massa andra saker som att vi kastade lasso med en livboj, vi hittade en dusch med mera. Själv fann sig undertecknad vid sextiden diskande utan tröja, detta för att jag redan efter en minuts diskning blött ner den så mycket att jag insåg att det inte skulle bli bättre. Jag tror den hann torka innan jag var klar. Med tanke på detta så var det rätt självklart att Svenska skolan i Moskvas kräftskiva inte kunde bli lika bra. Den var dock väldigt trevlig.
Vi hade fått olika uppgifter, jag var ansvarig för att köpa blandvatten (vilket jag inte förstod vad det skulle användas till) samt göra ett sånghäfte. Sånghäftet blev mycket lyckat, en av deltagarna hade till och med uttyckt att en av sångerna var vacker och stämningsfull. Jag bjöd även på ett solo. Henrik och Göran var ansvarig för införskaffande av kräftor och kokning av dem. I Moskva går det till på ett litet annorlunda sätt, här läser man inte Sydsvenskans smakpanel för att sedan ändå köpa Pandulas (eller vad de nu heter) billigaste turkiska kräftor. Istället köper man färska käftor. Petra och Guri hade ansvaret för underhållning och bordsdekoration. Lekarna var mycket roliga, jag fann det roligast att mimma en låt som jag aldrig hade hört för att mina lagkamrater skulle gissa vilken den var. Behöver jag säga att de inte kunde gissa den? Fast jag hade fin inlevelse. Inköp av vodka och öl lade vi ut på entreprenad. Middagen förflöt på under angenäma former, med intelligenta samtal. Jag hade bjudit med Natalja och trott mig berättat allt viktigt om hur man beter sig på en kräftskiva. Varför vi just firade kräftskiva kunde jag dock inte svara på. Jag försökte med att kräftorna var klara i augusti, svaret var att även vattenmeloner är klara in augusti och de firar vi inte. Jag gav som vanligt upp, jag erkänner det är en brist att jag inte kunde svara på det. Jag hade dock glömt berätta det viktigaste att man skulle ha hattar på sig, när jag väl berättade trodde hon mig först inte. Det var först när hon såg alla andra sätta på sig hattar som hon insåg att det hela var mycket sjukare än hon trott. Själva kräftskivan är det inte så mycket att orda om, kräftorna tog slut och alla var glada och lyckliga. De flesta gick dock hem alldeles för tidigt, jag hade sett fram emot en helkväll på skolan. Istället så fick järngänget ge sig av in till Karma där vi festade ett tag, tills vi en efter en droppade av.