Wien utan wienerschnitzel

Som ni kanske har läst (om inte beordrar jag er att göra det nu) i föregående artikel så fick jag mitt visum och jag kunde lycklig åka till Wien. Karin hade blivit bestulen på en buss och hade därför lite pengar och inget diplomatkort. Om hon skulle komma in i landet igen återstod att se. Hon beslöt sig åtminstone för att chansa. På torsdagen stannade vi kvar i skolan till dess att det var dags att åka ut till flygplatsen. Vi hade valt den sämst tänkbara tiden för att åka ut till Moskvas högeffektiva och alltid lika trevliga internationella flygplats Sjeremetsjov. Det var gott om kö och av någon mycket outgrundlig anledning hade jag valt att sätta mig i den minst bilen, jag tror jag krympte en 10 centimeter ut till flygplatsen. Det hela gick dock på ett ut då jag åt en stor BBQ hamburgare ute på flygplatsen, samtidigt som jag tänkte på hur lite pengar serveringspersonalen måste tjäna. Det gjorde mig betryckt. Trots detta vara hamburgaren god och jag åt med god aptit. Minsta man kan säga om helgen är att jag varit hungrig, jag började redan på torsdagseftermiddag med att tröstäta en extra portion borsj då jag tyckte jag förtjänade med tanke på hur mycket jag hade fått skälla på olika ungdomar och barn i skolan. På flyget fick jag ännu mer mat och sedan har jag fikat varit på restaurang och ätit godis hela helgen. Innan jag fick den plastförpackade maten på flyget var vi tvungna att checka in, Karin som var nervös ledde vägen men hon kom in.

När alla hade kommit in och gratulerat Karin så kom Petra på att vi inte hade någon present till svenska skolan i Wien som stod för värdskapet för denna trevliga sammankomst. Vi löste det genom att köpa två flaskor vodka. Vi hade olika teorier om vilka vi skulle köpa, jag tyckte den godast, majoriteten av de andra tyckte att det var bättre med en fin flaska. Som tur var så sammanföll våra preferenser i samma sak, men jag var ändå tvungen att betona att den var god. Vi hade dock lite problem med att betala för att kassörskan trodde att 50 € sedeln var förfalskad, kompetent personal. Som tur var så hade Petra denna helg tagit med sig den stora plånboken, hon hade redan varit på konferens så hon visste väl vad detta innebar. Vi överräckte presenten på lördagen under stort jubel. Paris hade gett en bok om broar i Paris, behöver jag säga att vi slog dem med hästlängder?

Efter att vi på detta galanta sätt räddat Moskvas ära så var det dags att lura säkerhetskontrollen. På min nyckelknippa har jag en fickkniv jag vet att om någon ser den så bli jag tillsagd. Jag lade den därför i väskan för att den inte syns i genomlysningen, att jag fick ta av mig mina skor så att personalen kunde visa att de tar sitt jobb på allvar gjorde mig därför inte så mycket. Det hela är så idiotiskt jag kan ju lika gärna köpa en spritflaska i taxfreen för att sedan använda den som vapen. Mycket mindre risk för upptäckt och jag får dessutom sprit på köpet. På planet underhöll vi varandra med trevliga diskussioner och äta. Innan vi visste ordet av det så hade vi landat och hittat vår taxi, som var bokad i mitt namn vilket gjorde att jag kände mig jätteviktig. Ingen har någonsin väntat på mig med en skylt (förutom på studenten), nästa gång jag kommer till Svågetorp önskar jag att det finns en skylt där med mitt namn, gärna med någon som håller i den också.


Taxin tog oss till hotell Müllner och vi gick rätt snabbt och lade oss.
Jag väcks av min copacobanaspelande telefon, väckarklockan ringde. Jag kastar av mig täcket och hoppar upp och utbrister glatt idag ska vi på konferens (i denna mening är det åtminstone en sak som är fel). Det är någonting som inte stämmer, det är väldigt mörkt ute och jag skulle gärna ha sovit en timme eller två till. Efter att jag duschat och satt på mig mitt armbandsur kommer jag på det, telefonen går fortfarande enligt moskvatid. Bättre starter kan man hitta.

Det var bara att gå och lägga sig igen, detta lyckades och jag sov gott två timmar till. När jag vaknade nästa gång kände jag mig betydligt mer i fas. Det är små detaljer i livet som gör lyxen, på flygplan tycker jag alltid det är trevligt med att få lite mat. Att maten sällan är god och min flygbiljett är extra dyr bara för att jag ska få lite plastinpackad mat är inget jag tänker på när jag sitter där och mumsar i mig maten istället njuter jag och tänker gratis är gott. På hotellet hade de emellertid jättegod honung och den åt jag med glupsk aptit. Kaffet var dock förfärligt, jag skulle inte ens servera min katt det – om jag nu hade haft en katt.

Efter frukosten så knallade vi iväg till skolan där vi skulle lyssna på ett föredrag för sen efterföljande diskussion. På vägen dit hittade vi en ful motorcykel. Föreläsningen var en smula för abstrakt för mig. Vi lyssnade på föreläsare från Linköping som först berättade hur förträfflig lärarutbildningen i Linköping är och sedan kom med allmänna klyschor som att språkets viktigaste uppgift är kommunikation. Om det inte hade varit för att så gott som alla församlade redan var lärare så skulle jag ha trott att det var en propagandakampanj från Linköpings universitet, i syfte att locka till sig nya studenter.
Den efterföljande diskussionen var dock intressant, jag pratade med mina kolleger som också har hans om distansundervisning och kunde konstatera att de är jätteduktiga de varken knarkar eller skolkar. Deras största förbrytelser består av att de ibland chattar lite för mycket på lektionerna.

Jag har redan glömt när vi åt lunch, jag minns att vi gjorde det samt även åt apfelstrudel och var på promenad. Sedan var det dags att gå hem och byta om för att ta sig till kvällens restaurang, jag hade dock inget att byta om till, möjligtvis kunde jag byta strumpor då jag hade ett par extra med mig men det kändes inte så aktuellt. Vi från Moskva gick istället iväg till en sylta dör att dricka öl och vin, vi lyckades galant med vårt uppdrag. Helt plötsligt var det dags för att gå till restaurangen och där drack vi ännu mer vin och jag fick försöka förklara hur Ryssland funkar, det blev en total flopp alla missförstod. Jag brydde mig inte så mycket, jag förstod redan när jag började att det skulle bli missförstånd och det här fenomenet med att man inte tar i hand med tjejer när man hälsar möttes av surt mutter och Göran var tvungen att rycka in och säga att jag är en trevlig typ men att jag ändå inte häslar på ryska tjejer för att man inte gör det i Ryssland. Senare på hotellet avslöjade Göran att han hade satt igång disskussionen för att han tyckte det var kul att provocera. Jag tyckrte detsamma så jag förlät honom.

På lördagen vaknade vi lite senare och jag åt återigen jättemycket honung och sedan tog vi oss återigen till skolan för att lyssna på ännu ett föredrag fullt med klyschor, denna gång om matematik och att alla barn kunde lära sig matte. Det var mest dumma saker så jag undrade vad de egentligen sysslar på universitetet. Uppenbarligen dricker de rätt mycket kaffe. Jag kanske kunde jobba där, för jag var också rätt duktig på att dricka kaffe under helgen.

Som tur var så slapp jag sedan höra fler föredrag, jag hade kunnat tänka mig hur det hade blivit ”engelskans viktigaste uppgift är att man kan prata på engelska”. Istället fick jag en guidad stadsrundvandring, jag fick bland annat se Trotskijs favoritkafé i Wien. Det som mest väckte min förvåning var kattsanden på spårvagnarna. Det presenterade allehanda konstiga idéer om att det inte skulle vara kattsand. Det mest absurda var att man skulle sanda rälsen, varje normal funtad människa förstår ju att det är kattsand. Frågan är bara vad kattsanden gjorde på spårvagnen det finns i mitt tycke två teorier som är gångbara. Teori ett: Även katter som åker spårvagn behöver ibland gå på muggen. Teori två: Spårvagnarna är även leverantör av kattsand.

Det enda som återstod var att göra ett besök på ett kafé för och sedan pallra sig iväg till restaurangen där vi åt gott och drack dyrt. Jag drack bara ett glas (det var fullt hela tiden) men det kostade 17 €. Vi fick emellertid kasta in handduken lite tidigare än de andra då vi skulle flyga hem för att kunna vara hemma vid den bekväma tiden 05.00. Vi glömde att checka in och gick istället direkt till vår gate, där de klagade på oss. På flyget somnade jag direkt med ena benet framsträckt till sätet framför mig, jag vaknade inte ens av lukten av den plastinpackade maten. Det enda negativa med resan var att jag inte fick någon wienerschnitzel, jag hade sett fram det.