Nya turer med rysk byråkrati

För en dryg månad sedan frågade Henrik (som är rektor på skolan) om jag ville åka på konferens till Wien. Ett gäng utlandsskolor skulle träffas för att dryfta viktiga angelägenheter och äta gott och dricka ett glas vin eller en sejdel öl. Från början skulle bara tre stycken åka Petra, Göran och Masja men sedan hittade Henrik lite mer pengar i budgeten så att även Karin och jag fick chans att åka. Jag svarade att jag ville, framförallt det där med en sejdel öl lät trevligt, men att jag var tvungen att kolla med universitetet så att de kunde skaffa fram ett multivisum.Så sugen var jag inte på att åka så att jag var beredd att inte kunna komma tillbaka till Ryssland. Jag gick därför upp till institutionen och förklarade läget för dem och förklarade mycket tydligt att jag behövde ett multiuvisum och undrade om det gick och fixa inom tre veckor. Visst sa de, några kort på mig och fyrahundra rubel så skulle grejen vara så gott som biff. Jag fixade detta, lämnade ifrån mig mitt pass och meddelade Henrik dagen därpå att jag kunde åka, han hade dock redan beställt biljett till oss alla. Jaha sa jag vad trevligt.

Alting var nu frid och fröjd ett tag. Jag hörde av mig till institutionen veckan därpå för att hör hur det hade gått. Visumet var fortfarande inte klart, men de gissade och hoppade att det skulle vara klart inom några dagar. Efter några dagar hörde jag av mig igen för att höra om det var klart nu. Samma besked. Så här höll det på tills veckan innan jag skulle åka. Jag var uppe och frågade och sa att jag började bli rädd för att visumet aldrig skulle bli klart. Jag fick därför en adress till universitetets visumavdelning så jag kunde snacka med dem direkt. De hade emellertid bara öppet på tisdagar och fredagar mellan 14.30-17.00 så jag fick återkomma dagen därpå. Det gjorde jag också, jag kom dit glad i hågen och tänkte att nu ska jag säkert få mitt visum om inte kan jag åtminstone snacka med dem. Första chocken kom när jag såg hur många människor som var där, det var en jättekö. Som tur var så fanns det två köer, en för kineser och en för ickekineser. Efter bara dryga 20 minuter blev jag insläppt och fick leta efter mitt pass. Kontoret bestod av en gubbe som öppnade dörren, släppte in en kines då och då och en ickekines då och då och när man väl blivit insläppt sa vart man skulle gå, kineserna till ett bord och ickekineserna till ett annat. Bakom varje bord satt det en babusjka som hjälpte en att leta upp sitt pass, det vill säga hon tittade på när man letade efter sitt pass i en hög. Det fanns också en tredje babuskja där jag antar att man skulle verifiera att man hade fått sitt pass, så långt kom jag dock aldrig. Jag hittade inte passet, jag förklarade läget för babusjkan och hon hänvisade mig till passpolisen som bodde en trappa ner. Nu blev jag lite irriterade, men gick ändå ner det blev inte bättre av att jag fick vänta i 40 minuter. När jag väl kom in till polisens arbetsrum med det obligatoriska fotot på Putin och en väggalmenacka från Ljublanka och en västerländsk dator så fick jag vänta ännu fem minuter. Jag förklarade läget igen, han bad lite ohövligt om min spravka (substitut för mitt pass). Jag gav det till honom, han tittade lite slöttpå det och sa att det tidigast kunde bli klart om tre veckor. Enligt min lärare borde jag mutat honom med 100 rubel vid detta tillfälle. Egentligen hade jag lust att skälla ut honom och säga att vi besegrade Sovjetunionen i det kalla kriget, vilket hans dator bevisar och att därför skulle vara så god att lyda mig och pilla fram mitt visum och pass. Jag förstod att detta inte skulle hjälpa så mycket så jag frågade istället om man kunde snabba på det på något sätt. Han hänvisade mig till åttonde våningen. Jag tänkte efter, mitt namn är faktiskt inte Kafka så till åttonde våningen tänkte jag inte gå och särskilt inte som jag vet att det bara är bostäder på åttonde våningen. Så om mitt pass skulle finnas på åttonde våningen skulle det betyda att passet var stulet och såledels ett fall för polisen.

Jag styrde istället kosan mot institutionen och var nu mer än sur. Jag kom dit förklarade läget (kan dock inte skälla på de små söta sekreterarna alltför mycket) hon som var där ringde till dekanen. Efter detta fick jag reda på att jag skulle komma in med en kopia på min flygbiljett på måndag så skulle jag ha passet på tisdag.
Problemet var bara att flygbiljetten var kvar på skolan, jag fick därför snällt återvända till skolan för att hämta biljetten dricka en öl med mina arbetskolleger och berätta hela historien. Ölen var fin.
På måndag lämnade jag in en kopia på flygbiljetten, hör och häpna på tisdagen fick jag mitt pass med ett grönt fint multivisum.Givetvis var jag jag tvungen att skriva under och intyga att jag fått mina dokument.