Martin åker buss

I söndags 13.30 satt jag i en röd sovjetisk tillverkad buss från sjuttiotalet på väg till mitt resmål. Det var en mycket spännande färd, fastän mycket av vägen var på landsväg kom inte bussen upp mer än i 50 kilometer i timmen, 55 i nerförsbacke. Jag vet ju inte säkert då hastighetsmätaren var sönder. Det enda som var snabbt på bussen var dörren, den kunde förvisso ta lite tid på sig innan den stängde sig, men när den väl gjorde det då gällde det att inte ha ett huvud eller hand mellan för då skulle man definitivt förlora dem. Jag funderade på vad som kunde vara nyaste på bussen, jag kom fram till att det måste vara någon av de otaliga pinupbilder chauffören hade inne hos sig. Ingen av passagerarna verkade emellertid oroliga över vår buss och inte jag heller, jag tyckte det var mycket spännande att iakta bussen hastighet när den närmade sig en uppförsbacke, till saken hör att Ryssland är rätt platt (i alla fall här) och de har uppförsbackarna kan snarare beskrivas som gupp än backar.

Vart var jag då på väg? Jo till Borodino där jag skulle titta på slagfältet. Perfekt tänkte jag, jag är ensam i helgen och nu kan jag kombinera friluftsliv med historia. Själva besöket på slagfältet är inte så mycket att ödsla ord på, jag såg många minnesmärken, gick mycket ochså var det vackert väder med strålande sol. Jag blev därför nödgad att gå i en gammal affär där det luktade rutten fisk för att köpa en fanta.

Slutligen kom jag fram till Borodinos tågstation som inte alls låg i närheten av Borodino utan i en egen by som heter Borodinos station.

Väl där tänkte jag att jag skulle köpa mig min tågbiljett, jag gick in i tågstationen där det gjordes reklam för hur modern och högeffektiv den var men fick ändå leta runt i en halvtimme innan jag slutligen kunde köpa en biljett. Åka tåg i Ryssland är spännande. I detta fall var det pendeltåg, ungefär som pågatågen i Skåne fast lite mindre bekväma. Först när man ska på tåget blir alla som galna, alla ska på först oavsett hur många eller få det är som står på perrongen. Därefter slår alla sig ner och färden börjar. Landskapet är alltid platt med omväxlande skog och åker. I Sverige har vi gallrat i skogen när vi tycker det behövs, i Ryssland vet jag inte ens om det ordet förekommer. Detta har resulterat i några inressanta fenomen som till exempel att träd tillåts växa under ledningar, jag har sett elledningar där det helt plötsligt sticker upp en trädtopp mellan ledningarna. Vad som också verkar vara vanligt förekommande är att man inte inte underhåller ledningarna, utan låter dem förfalla för att sedan bygga en ny ledningen brevid. Varför man gör på detta sätt vet jag inte, men så är det åtminstone.

Ibland avbryts det rätt enformiga landskapet av en lika enformig tågstation. Stationen verkar inte vara utplacerad efter bebyggelsen utan istället har man byggt en station och därefter får samhället runt om (om det finns ett) anpassa sig till stationen. Detta yttrar sig på så sätt att det sällan finns någon bilväg bort från stationen, istället är det ett antal stigar som leder bort till några hus som ligger dolt någonstans. Ibland kan även en väg korsa järnvägen (men aldrig i närheten av en station), då bevakas denna alltid av någon person. För detta ändamål har man byggt upp ett litet hus (vitt), när tåget guppar fram kan man se att personen sträcker ut sig från ett fönster och håller ut en flagga (Ännu ett jobb jag inte vill ha). Vad denna flagga är till för vet jag, inte kan man gärna signalera till tåget att det är fri sikt, de hinner ju inte se det och vad ska de göra om det inte är fri sikt? Göra undanmanöver? Inte heller behöver personalen bevaka bilarna, ryssarna har nämligen löst det hela på ett mycket fiffigt sätt. Dels har de bommar och ljus som i Sverige, men sedan är det ett litet hinder som åker upp från vägen som effektivt blockerar alla bilar som kan tänka sig vilja köra ut fastän det kommer ett tåg. (Jag funderade på att rita upp dettam för jag har blivit mycket fascinerade över att man i Ryssland kan ha gjort något så här effektivt för medborgarna. Det måste ju tagit åtskilliga rubler ifrån något viktigt militärt projekt. Tills någon kommer in med en begäran om en bild så får ni nöja er med er fantasi.) Jag har konsulterat internet och kommit fram till att det behövs bilder på enformiga ryska stationer, tåg, flaggviftare och den ryska varianten av järnvägsövergångar. Håll ut det kommer.

Min fruktlösa jakt på ett propusk

Propusk är en form av tillstånd, i detta fall behöver jag ett inträdeskort till min sektor på universitetet. Jag kom i lördags och då hade jag bara mitt gamla (bilden), men som tur är så lämnar säkerheten mycket att önska. Sedan dess har jag varit uppe på institutionen tre gånger, men varje dag är det samma visa. Kom tillbaka imorgon, då finns det här. Idag fick jag nog och skällde på dem (inte så mycket, det är ju trots allt små söta ryska doktorander), hur svårt kan det vara det är bit papper som det ska skrivas lite på. Min erfarenhet säger att detta är en av de stora bristvararorna på universitetet som säkert har sin rot i den nionde femårsplanen (1971-1975) då kvoten misslyckades och detta fortfarande släpar efter. Inte för jag fick mitt propusk bara för att jag skällde, de har ju inga papper och använda ett icke propuskauktoriserat papper går ju inte, men de ringde massa samtal och sen skulle jag gå och prata med administratorn i min sektor. Vilket jag också gjorde även hon ringde en massa samtal och sedan kom det till slut fram att mitt propusk kommer imorgon, jag tycker jag har hört det förr. Administratorn har också pratat med vakterna så nu behöver de inte bli irriterade varje gång jag kommer och jag slipper att förklara varför jag inte har något propusk eller att det gamla jag har inte är förfalskat (varför jag nu skulle välja att förfalska det men skriva ett gammalt datum). Vakterna känner mig nu mera, vilket jag inte vet om det är bra eller dåligt, administratorn gillade emellertid mig.

En vanlig dag i Moskva

Riga är en vacker men märklig stad, det står på lettiska på alla skyltar men det verkar knappt vara någon som pratar lettiska, överallt pratas det ryska. Riga är egentligen rätt lik Moskva. Till Riga kommer man som turist av tre anledningar; prostituerade, bärnsten eller bara se staden. Moskva är samma sak bara det att man byter ut bärnsten mot vodka. Det känns som med rätt utveckling i Ryssland kan Moskva inom några år vara som Riga. Det första som jag minns speciellt på tågresan tillbaka mellan Riga och Moskva är att tidigt någon gång på natten väcktes jag av att tågvärdinnan stoppar om mig, uppenbarligen tyckte hon inte att man bara kunde ha ett underlakan som täcke därför så la hon på mig en filt också. Annars var tågresan händelslös. Jag anlände till Moskva mitt på dagen lördagen den 13 augusti. Jag tror jag hade väckt en del uppmärksamhet på tåget med mitt svenska pass. Först hade jag fått deltaga i en sociologisk undersökning där jag fick besvara konstiga frågor som hur gammal jag är, hur mycket jag betalade för tågresan, hur länge jag hade varit i Lettland och vilken/vilka städer jag hade varit i. Jag undrar vad man får ut av en sådan undersökning. Efter detta hade tulltjänstemännen funnit det hela mycket intresssant att det en fanns en svensk på tåget, ryssarnas pass kollade de knappt men mitt granskades noga. Jag läste min bok mesta tiden av resan och hade inga planer på att prata med de andra passagerarna. Tillslut när vi närmade oss Moskva och jag började bli uppspelt så var en av passagerarna tvugen att fråga mig vad jag var för typ. Väl i Moskva så blev jag om möjligt ännu mer uppspelt, ja skyndade mig hem för att se om mitt rum stod kvar, det gjorde det. Jag tog en snabb dusch för att sedan gå ut för att äta något. Givetvis en bakad potatis, givetvis med den obligatoriska dillen. Sedan försökte jag köpa ett nytt telefonabonnemang, mitt gamla hade av någon outgrundlig anledning lagt av. Jag fick inte köpa för att jag hade ingen registrering i Moskva, det hela löstes genom att jag fick låna Nataljas pass. Som gentjänst var jag tvungen att vandra runt i massa affärer som jag egentligen inte var så intresserad av, men man får inget gratis här i livet. Efter detta blev vi naturligtvis trötta och satte oss alla fyra, det var ytterliggare två ryssar med. Först tänkte vi sitta på gräset men det fick man inte, det satt redan många på gräset men de kom polisen och körde bort dem. Jag försökte ta reda på hur det fungerande med lagen om att inte dricka på allmän plats, jag blev nämligen konfunderad över att polisen bara körde bort alla från gräsmattorna men inte sa någonting om all öl. Som vanligt i Ryssland gick det inte att få något klart svar, på något sätt fanns det nu en lag som förbjöd en att dricka alkhol på gatorna men samtidigt så fick man ändå dricka. Efter ett tag bestämde vi oss för att vi var hungriga, vi åkte därför hem (de bor alla tre tillsammans) för att äta. Jag avböjde vänligt men bestämt att jag skulle laga något svenskt, sådant kräver ju planering. Istället åt vi pelmeni och sill. Egentligen var det inte så gott, pelmenin smakade mest deg och jag är sillsnobb och jämfört med Abbas inlagda sill eller Eriks och mina återkommande sillmiddagar så var detta en bottennotering. Jag åt ändå för att jag var hungrig och för att de hade läst att svenskar åt sill hela tiden. De hade också läst om hustrulön, vars idé de tyckte var mycket lustig. Jag fick även förklara att vi i Sverige har ett förbud i lagen mot att aga barn, eller någon annan för den delen. Varför vi har ett sådant förbud kunde jag dock inte svara på, mitt bästa svar var därför. Det är ju självklart att vi har ett sådant förbud, varför ska man slå små barn de kan ju slå tillbaka. På väg hem i liften fick jag prata med någon slags hissrepartör som ondgjorde sig över att det fortfarande finns femkopeksmynt, jag kunde inte göra mycket annat än att nicka instämmande. Hemma höll jag inte på att få komma in eftersom jag har ett gammalt bevis på att jag bor här, de var tvugna att ringa upp för att kolla så jag verkligen bor här. Annars är allting sig likt i Moskva, det finns gott om dill, det är varmt, mitt rum luktar fortfarande lite härligt kvavt instängt, de pratar fortfarande ryska här, Lenin är sig lik (enormt torrt skämt) och tunnelbanan finns kvar fast den är inte oförändrad, den har fått ytterliggare en station sen jag åkte. Vad som inte finns kvar är min granne, han har åkt tillbaka till Kina. Kvar tror jag att han har lämnat en handduk, detta torde innebära att jag kan lösa min handduksskuld på universitetet. Det hela är dock mystiskt, hans rum är inte förseglat, så detta går jag runt och funderar på dagaran i ända. Hitills har jag dock bara druckit två öl och den ena va inte ens rysk det var en Warsteiner (inget fel med det). Vildhundarna finns kvar, hitills har bara en skällt på mig voch den var så liten att jag knappt en bemödade mig om att kolla på den. Mitt ryska olagliga internet verkar funka hyfsat, internnätet fungerar utmärkt men inte internet, jag tror det beror på att jag inte betalt. Kort sagt allting är bra och det är underbart att äntligen vara hemma. Det mest spännande som har hänt idag var att jag fastnade i hissen till min våning och det tog 20 minuter innan jag kunde komma ut.

Mitt rum

Jag har ikväll drabbats av något så konstigt som inspiration och entusiasm. Jag tänker utnyttja detta med att beskriva något mycket personligt, mitt rum.
Rummet är jättefint beläget i universitet som är gigantiskt, jag bor på nionde våningen med utsikt ut mot staden (notera den olagliga internetsladden på den andra bilden). Detta är bra då jag oftast får lugn och ro, det ligger en stor paradgata/park utanför och det innebär att det är tyst när man ska sova, även om det av någon anledning skulle vara på dagen. Den enda gången jag har haft problem med att sova var den gången när ett gäng kåta vildhundar stod och skällde på varandra. Oturligt för mig men turligt för dem så var de för långt borta för att jag skulle kunna kasta något på dem. Rummet är på åtta kvadrat, men till detta ska man lägga till en hall, toalett och dusch som jag delar med min granne. Detta år har han varit kines och jag är spänd att få träffa min nya granne till hösten.
Jag har sådan lyx att jag har internet på mitt rum. Detta är givetvis en olaglig internetuppkoppling, fast polisen lär inte bry sig vad jag har fått höra så har även de samma slag uppkoppling. Något kylskåp har jag inte, jag lagar aldrig mat. Den enda gång jag sörjer britsen på kylskåp är de gånger det är förfest på mitt rum, fast om det är vinter så gör det inte så mycket. Någon gång när någon tycker det blir tillräckligt kallt på höstterminen så sätts elementen på, dessa har två lägen kallt (avstängt) och jättevarmt (på). Det omvända sker på vårterminen, det kan ju hända att temperaturen vänder efter att elementen satts på eller av men ryssarna är ett tåligt folk och klarar det.
Jag har funderat på att skaffa något eget ställe, inte för att jag vantrivs utan för att jag tycker det är lite litet. Fast å andra sidan har jag allting nära. Jag har en matsal, en restaurang,

tvättstuga, post, affärer och dessutom nära till jobb och centrum. Sedan spenderar jag inte så mycket tid i mitt lilla rum och det är billigt.