Suzdal

Idag har jag kommit tillbaka från Vladimir. Det var en mycket intressant och händelserik tripp. Till en början så fick jag gå upp 5.45 på en lördag (Om man vill se ryska kyrkor får man vara beredd på lite uppoffringar), tåget gick 7.17. Gruppen bestod av svenskarna Martin och Hanna, amerikanarna Joshua, Kate, Anna och Virginia. Vi var i god tid på stationen, fastän vissa höll på att missa tåget (Dock inte jag. Jag hade ätit en varm ostmacka så jag var pigg och alert), så kom vi på det lyckliga och välbehållna. Det var nästan så man ville ropa var är vi? På tåget! Vad gör vi? Nu kör vi!
Tåget var fullproppat av massa människor som skulle någonstans och det kom hela tiden fler människor. En pensionär försökte prata med mig men han kunde inte prata ordentligt, knappt hans fru förstod honom. Pensionären (som inte kunde prata) blev sedan inblandad i ett bråk över en sittplats. Först skulle en gammal dam sätta sig där, men det tyckte inte han. Han tyckte att han hade mer rätt till platsen eftersom han hade en käpp. Slutligen kom en tredje person och bara helt enkelt satte sig ner på platsen vilket fick tyst på de andra två kombattanterna. När vi kom till Vladimir så installerade vi oss i hotellet med samma namn som staden och begav oss sen iväg till Suzdal. Vi lämnade passen på hotellet för registrering, vilket vi tyckte var lite halvt vågligt. När vi kom till Suzdal, som har en population på runt 20 000 människor, visade det sig att de hade en bussterminal större än Göteborgs. Resten av staden var emellertid fin med trähus i olika färger. Jag kunde dock inte undgå att vara imponerade av bussterminelen heller och när jag så här i efterhand är det just bussterminalen som har etsat sig fast i mitt minne. Vi var i många kyrkor, fast ingen var lika stor som bussterminalen. Dessutom han vi äta lite.

Jag antar att de flesta av er inte känner till Suzdal så här kommer en liten beskrivning:
Suzdal var en gång i tiden en rik stad, den hade blivit rik genom att en massa rika människor skänkte pengar till de olika klostrena för att de snabbare skulle komma till himmeln. Det byggdes även ett speciellt kloster där rika människor kunde sätta sina fruar när de tröttnade på dem. Ivan den förskräckliges far satte sin fru här och sedan kunde han utan problem gifte om sig. Enligt legenden ska hans första fru ha fött en son, som hans andra fru i hemlighet lät adoptera och denna son växte sedan upp till Ivan den förskräcklige. Ett av klosterna motstod också en belägring på 16 månader mot de hemska polackerna som sedan blev besegrade detta var på 1200-talet tror jag.
Efter att ha vandrat runt och sett på gatunamnen, kyrkor, munkar, en Leninstaty, katter, fått en personlig rundvisning på Suzdals brandstation (de hade sex stora bilar) och allt annat kul man kan göra i Suzdal. Vi missade emellertid Karaokebaren i Suzdal. När vi åkte hemåt tvingades jag besöka toaletten i den stora vänthallen i Suzdals en gång moderna bussterminal, jag kan utan tvekan säga att det var den äckligaste toaletten jag har besökt. Tänk er en rysk toalett från 60-talet som aldrig har blivit städad och att det har brunnit i den men ingen brytt sig om att renovera toaletten igen då kommer ni nog rätt nära. Annars gick hemresan bra och när vi kom tillbaka till Vladimir träffade Hanna och jag våra amerikanska vänner som vi hade lämnat på morgonen. Att gå runt sex personer i tyckte vi blev för stor grupp, så därför skilje vi på oss.
Nåja på kvällen gick vi ut och åt i Vladimir. De hade bara en meny så vi fick turas om att läsa, men maten var god och billig. När vi gick därifrån så visade det sig att de hade ett band på övervåningen. De enda som tittade på bandet var emellertid personalen som verkade njuta av det. Det finns tyvärr inte så mycket mer och berätta om Suzdal så här över internet, det blir lite opersonligt och man kan inte beskriva hur fint det var där. Det måste upplevas så jag struntar helt enkelt i att göra något mer försök. Kyrkorna var emellertid fina och på vägen hem började en full lodis fråga oss någonting. Trots att några av oss kunde bra ryska kunde ingen förstå honom. Han började kalla oss för rasister osv. Vi kände oss inte hotade av honom bara att han var påfrestande så vi började gå lite snabbare ,men vi blir mäkta förvånade över att han följer efter och kan springa, så full som han var. Samtidigt som vi tyckte det var jobbigt så tycker vi det samtidigt är rätt komiskt vi är sex stycken som försöker gå ifrån en lodis som kan springa trots att han är så full som han var.
Hemresan var mindre händelserik. Jag och Hanna räknade ut att det skulle ungefär krävas 700 000 människor för att sköta ett handdrivet rörpostsystem till Valdivistok från Moskva och det skulle ta 11 dygn för posten att komma fram. Dessutom lekte jag arga leken med en två år gammal rysk unge. Jag tror det blev ungefär lika.
Efter detta var jag och åt en amerikansk brunch hemma hos en av amerikanarna.